Det finns bara tråk i huvudet på mig... Nästan i alla fall. Klart att det inte bara har med jobbet att göra (lite väl illa då va), men det verkar ha blivit en utlösande faktor för allmän ledsenhet. Jag tycker inte om det... Samtidigt så blir det så ibland. Det går över så klart. Som tur är. Tänk vad tråkig jag skulle vara om jag var såhär nere jämt!

Jag försöker fokusera om mig. Tänka på annat. Katten är ju sötast i världen till exempel. Men han mest sover och busar. Han vill liksom inte mysa jämt. Så jag bråkade med symaskinen och fick igång den igen idag. Nu undrar jag mest hur jag ska få fast fickor på min kroppsstrumpa till mysdress utan att det ser helt knas ut... Annars är jag näst intill klar. Ska fålla byxbenen bara.

Stackars J-man vet inte vart han ska ta vägen.. Maktlöshet. Det är ju i stort sett oundvikligt när någon man tycker om inte mår som den ska. Själv vet jag inte heller vad jag ska göra. Hade jag haft en "må bra"-knapp hade jag redan tryckt på den liksom.