Jag blir så ledsen när jag ser människor jag älskar dra alldeles för tunga lass. De drar och drar med blodiga händer och fötter. Svetten blandas med smuts och tårar när den rinner nedför ansiktet på dem... Ja, inte fysiskt. Men psykiskt. Det värker i mig när jag vet att jag inte kan göra mer än att finnas där. Stötta, stötta och hjälpa till att dra lite grann kanske. Borsta av några sandkorn...

Ibland önskar jag att jag kunde lyfta alla sorger från era axlar och förgöra dem för gott... Det kan jag inte, men jag finns här.