Så snart J-man tagit sig till jobbet blir jag hysteriskt trött. Jag älskar att dricka morgonkaffet med honom och sitta och småprata, tröttprata, drömprata på morgonen. Det är därför jag försöker släpa mig upp helst varje morgon, även om jag misslyckas från och till. Det är mysigt att umgås lite på morgonkvisten.

Problemet, i brist på bättre ord, är att jag just nu ju inte har någonting alls att göra efter att älsklingen gått till jobbet. Jag har alltså inget annat att göra än att bli just trött och längta tillbaka till den varma sängen och drömmarnas land. Ibland somnar jag i soffan för att jag är så trött... Fast jag försöker låta bli. Jag blir inte piggare av att sova bort dagarna. Snarare tvärt om ju.