Det känns som att någon tagit en slägga och dunkat i huvudet på mig. Som att magen åker karusell runt i kroppen. Som att världen är lite lätt dimmig och inte överens med mig. Så jag gråter. Gråter stora tycka-synd-om-mig-själv-tårar bara för att. J-man blev kvar en natt extra så han kan ju inte trösta mig. Istället är jag tragisk helt själv, i smyg tills jag la upp det på internet.

Jag avskyr egentligen att tycka synd om mig själv och att gråta i ensamhet (eller över huvud taget), men ibland så behövs det oavsett vad jag tycker. Man samlar på sig saker hela tiden och förr eller senare svämmar det över. Det kan vara allt från frustrationer över att inte ha arbete till ryggvärk eller en gnisslande dörr som gnisslat lite för mycket för länge. Hur litet eller stort det är är helt individuellt och beror ju en del på hur länge man samlat också.