Jag är jobbig att leva med...
När jag gick i lågstadiet så fick vi en uppgift att göra en tidslinje över vårat liv och sätta upp "milstolpar" för framtiden. Jag minns inte vilken klass det var dock... Men jag minns tydligt att jag skulle bli 85 år gammal (har alltid haft en förkärlek för siffran 5, så är jag ju född 1985 också), förlova mig vig 20 och gifta mig vid 25. I 7-9 år någonting har jag alltså varit inställd på att jag borde vara gift nu. Det är som en tvångstanke ungefär. Också en stor anledning till att jag faktiskt skriver en del om förlovning och liknande då och då. Det är min fixering. Det viktigaste målet på min "livslinje". Nu är det inte så det blev (uppenbarligen), men det gör inte att jag inte får tänka på det.
Varför denna fixering vid äktenskap då? Mest av allt därför att jag förknippar äktenskapet med trygghet. Inte enbart givetvis, men det är nog det mest framträdande av allt... Trygghet är en sådan där sak som jag har saknat i princip hela mitt liv. Inte för att min familj och mina vänner inte försökt ge mig det givetvis... Men jag har aldrig känt det fullt ut. För mig har mycket varit besvikelser, svek och osäkerhet. Fler gånger än jag kan räkna har det varit rädsla. Många gånger säkerligen för att jag valt fel vänner och kärlekar. Hur det blir vet man ju sällan i början.
Det är inte lätt att leva med någon som har klara mål för framtiden. Särskilt om man inte har det själv.
(Jag tror inte att mina problem magiskt ska försvinna och att jag ska bli lycklig i alla mina dagar om jag gifter mig. Tro inte att jag är så naiv. Men det är min dröm för det.)
förlåt för sent svar! men toppen kommer från monki :)
Det är väldigt bra att ha mål och veta vad man vill göra med framtiden. Det har jag i stort sett alltid haft, och har blivit förvånad när andra människor inte vet vad de vill. Jag vet hur det är att ha en fixering. Min fixering som jag hade innan var att komma in på juristprogrammet, bli jurist och sedan åklagare. Jag blev otroligt besviken när det inte blev så, men jag gav inte upp. Jag kunde helt enkelt inte se något annat än det som jag satt upp för min framtid. Därför kände jag mig värdelös när jag till sist fick ge upp den där drömmen om juristprogrammet.
Om J-man älskar dig så pass mycket som det verkar som, tror jag inte att han tycker att du är jobbig att leva med därför att du vet vad du vill. Han förstår dig säkert. Fast det kan vara bra att försöka acceptera att livet inte riktigt blir som man tänkt sig. Det är svårt, jag vet. Jag levde lite smått i förnekelse först, innan jag tvingades att se verkligheten. Men man är inte värdelös bara för att livet svänger åt ett annat håll än det som man själv vill. Det gäller bara att anpassa sig till den nya situationen och förändra sina mål. Jag var inställd på att jag skulle bosätta mig i underbara Lund, men sen blev jag tillsammans med min älskling och flyttade upp till honom i Åkers Styckebruk. Jag har inte ångrat mig en sekund.
Det jag vill ha sagt är att du ska försöka se det positiva i den nya situationen och modifiera dina mål lite. Då kommer du säkert må lite bättre och inte känna dig så besviken :-)
kram
