Helgen blev tumult. J-man gjorde slut och världen rasade helt för mig... För honom också fick jag veta knappt ett dygn senare. Tack vare E (vi älskar honom extra mycket just nu) så har vi lyckats prata ut och nu är det att jobba framåt som gäller. Lösa problem som inte ens blivit uttalade för att den ena av oss glömde bort vikten av att kommunicera på vägen. Den andra var so orolig för relationen och hur den förste mådde att denne glömde ta hand om sig själv och allt vad det innebär för hem och fritid. Nu är alla kort lagda på bordet och vi jobbar båda var för sig för att kunna jobba tillsammans.

Det känns verkligen som en ny start. Lite överväldigande då J-man har blivit ett vattenfall av känslor, på det bra sättet, och jag hinner knappt med. Såhär mycket känslor var det i början. Så det är som att resa tillbaka ett år i tiden ungefär. Till nykär och störtförälskad. Helt otroligt häftigt faktiskt!