Om ålder...
Jag har konstant fått hävda mig för att jag ser ung ut. Ännu mer när jag hade mitt långa, blonda hår. Det är jobbigt nog att vara ung vissa gånger... Att ses som praktikant på sin arbetsplats för att folk antar att man är 15 och inte 19 är en gnutta irriterande. Som att man inte har nog att bevisa som tonåring. Många har direkt antagit att jag varken kan eller vet någonting för att jag är ung och ännu mer för att jag ser yngre ut.
Å andra sidan har de som satt sig ner och pratat med mig ofta glömt bort just hur ung jag är. När jag var i 16-års åldern så glömde vänner till mig bort att jag var för ung för att kunna gå till en trevlig pub och ta ett glas vin till ett trevligt samtal. Helt enkelt för att de pratade med mig och såg min personlighet mer än min yta. "Lillgammal" är ett sådant ord jag har fått höra sen mellanstadietiden. Vad det egentligen innebär har jag nog aldrig riktigt reflekterat över.
Jag har många gånger trott att fixeringen vid ålder handlar mer om yta än det som faktiskt finns innuti en människa. Det finns många ungdomar som har varit med om saker och har erfarenheter som vissa vuxna aldrig ens kommer komma i närheten av. Det finns 15-åringar som är betydligt mer mogna och ansvarsfulla än vissa 45-åringar. Inte för att jag tänker påstå att åldern bara är en siffra, till viss del spelar faktiskt den där siffran roll, men ålder är mer än bara en siffra. Mer än slät eller rynkig hy.
En blogg jag börjat följa för inte så länge sedan (HandiHand) har skapat en del debatt. Hon är 18 och han är 44. De är oerhört förälskade i varandra. En del stöttar dem, en del förstår inte alls. Själv ser jag inte riktigt problemet... När jag läser deras inlägg så känns de oerhört jämspelta. Hade jag inte vetat åldrarna så hade jag nog antagit att de båda var i min ålder, kanske något äldre. Båda. Jag har inga svårigheter att se att de med största sannolikhet har mycket gemensamt med varandra och trivs ihop. På grund av deras personligheter. Inte på grund av deras ålder.
Jag kan förstå de som blir förskräckta... Men om jag som 15-åring hade blivit tillsammans med en 23-åring i sådana fall? Då såg jag ut som 13 kanske. Skulle det göra den (hypotetiska by the way) 23-åringen till Hebefil* om man baserar vår relation på att attraktionen bygger på mitt utseende? Då börjar vi nästan gränsa mot pedofili... Och det är inte okej i min värld.
Den här tjejen som är 18 kan mycket väl se ut som 25. Jag vet inte. Vissa unga tjejer gör ju det. Hon är hur som helst myndig och verkar väldigt mogen. Han är varken pedofil eller hebefil enligt definitionerna. Han är en man som råkar vara 26 år äldre än sin flickvän och hon är en ung kvinna som råkar vara galet förälskad i en 26 år äldre man. De råkar passa ihop personlighetsmässigt. Är det fel? Hade det i så fall varit lika fel om hon var 40 och han 66? Om hon hade varit den äldre av dem? Vart går gränsen?
Om min yta är ung och min insida är gammal... Vem får jag tycka om då? Och vem får tycka om mig? Är det rätt att dömma ut någons intelligens eller erfarenheter på grund av ålder?
Är det bara jag som funderar på sånt här?
23 år gammal här.
*"Hebefili - definieras som vuxnas känslomässiga och sexuella intresse för pubertala ungdomar/barn som är i den aktiva pubertetsfasen" (wiki)
sv:
Förstår hur du menar och tänker då jag är lite så med, men det är fan så jobbigt och motigt som du säger också.
Nu är en sådan period.
Tack för kommentar och stöd dock!
Det där med ålder är svårt. Det är tjugo år mellan mina föräldrar (min mamma var 14 när de träffades och min pappa 34) och i stort sett alla var emot dem. Idag är de 48 respektive 67 (pappa fyller år till hösten) och är fortfarande gifta.
Jag anser inte att man ska gå efter utseendet, även om det till viss del kan spela roll. Först och främst är det definitivt insidan som räknas. Inget annat. För om man träffar någon som har ett fint yttre, men ett ruttet inre, då är den personen inte mycket att ha. Man blir bara sårad.
Och yngre är inte heller sämre bara för att de just är yngre. Jag har också alltid varit "lillgammal" och när folk pratar med mig har många också glömt bort att jag var "så ung". Min ex-pojkvän glömde bort hela tiden.
Jag anser att man inte ska döma någon efter utseende eller ålder. Lär känna personen istället och sedan kan man döma. Fast många äldre ser sig som bättre bara för att de är ... äldre. Nästan så att man blir lite arg.
STORT tack för ditt stöd och för att du skrev under med ditt namn! Det betyder mycket för mig och min familj <3
Kram,
Åsa
http://asahoffman.blogg.se/2011/may/namninsamling-for-rattvisan.html
sv: :) yay !
jag ska bara komma på något vettigt att skriva till ditt inlägg också.. men jag vet inte. jag är blandad. ibland känns det fel, ibland är det som du skriver, inga direkta "fel". det beror alltid så mycket på..
HEj! Va fin blogg du har, kika gärna in och lämna ett avtrryck på min :) Kramar
Det är nog många som funderar just på detta med ålderskillnad.
Jag tycker att killen ska vara äldre, jag kanske ses omodern eller gammalmodig men det är så jag tycker och det står jag för. Men sen hur många år det skiljer, det beror väl på. Vissa 20 åringar kan vara väldigt mogna för sin ålder medans en 30 åring kan vara omogen för sin ålder.
Åldern är ju bara en löjlig siffra. Det har (tyvärr) blivit ett mått på om man passar ihop eller ej.
Personligen har min bild på åldern, om den nu spelar någon roll rubbats den senaste tiden. Har lärt känna en person som är några år äldre och man är ju alltid snabb på att dömma en person men nu när jag lär känna personen så har min bild rubbats totalt. Så jag är väldigt förvirrad över ålder, vad som är rätt eller fel. Men vart går gränsen om vad som är okej eller inte. Och vem bestämmer det?
Det känns som ett känsligt ämne.
