Du är inte din sjukdom
Det här är någonting jag funderat över länge, men inte tagit mig tid att skriva ner. Känns som att det är dags nu.
Många av oss tycker nog att det är självklart att en person och en diagnos inte är samma sak. Den som fått en diagnos känner å andra sida inte alltid lika dant. Oavsett om man är diagnostiserad med diabetes, reumatism, ADHD eller depression så blir det lätt så att diagnosen är det enda man ser. Det är givetvis inte så för alla, men många fixerar sig vid sin diagnos och glömmer bort att de först och främst är en individ och inte ett ord på ett papper.
Många skäms för att de har en diagnos. Det verkar som att de är rädda att omvärlden inte ska se någonting annat hos dem än sjukdommen... Så är det inte. De flesta märker inte av om du har en diagnos om du inte berättar det för dem. De ser en individ. En vän, ett syskon, ett barn. En kollega eller klasskamrat. En diagnos avgör inte din identitet. En diagnos säger ingenting om vem du är.
Jag är inte min frisyr...
Jag har skrivit om det tidigare (men då skrev jag om självskadebeteende), det är frustrerade att folk ska behöva skämmas över hur de mår. Oavsett om det är fysisk eller psykisk smärta vi känner så ska vi inte behöva skämmas för den. Många människor går inte till läkaren i tid för att de skäms. "Bara svaga människor ber om hjälp." Även skräcken för att verkligen vara sjuk håller oss ibland från att uppsöka läkare. Som att man är sämre för att man inte är frisk.
Ingen utav oss är ett ord i en journal. Du är du och jag är jag och det finns de som älskar oss precis som vi är. Glöm inte det.
Många av oss tycker nog att det är självklart att en person och en diagnos inte är samma sak. Den som fått en diagnos känner å andra sida inte alltid lika dant. Oavsett om man är diagnostiserad med diabetes, reumatism, ADHD eller depression så blir det lätt så att diagnosen är det enda man ser. Det är givetvis inte så för alla, men många fixerar sig vid sin diagnos och glömmer bort att de först och främst är en individ och inte ett ord på ett papper.
Många skäms för att de har en diagnos. Det verkar som att de är rädda att omvärlden inte ska se någonting annat hos dem än sjukdommen... Så är det inte. De flesta märker inte av om du har en diagnos om du inte berättar det för dem. De ser en individ. En vän, ett syskon, ett barn. En kollega eller klasskamrat. En diagnos avgör inte din identitet. En diagnos säger ingenting om vem du är.
Jag är inte min frisyr...
Jag har skrivit om det tidigare (men då skrev jag om självskadebeteende), det är frustrerade att folk ska behöva skämmas över hur de mår. Oavsett om det är fysisk eller psykisk smärta vi känner så ska vi inte behöva skämmas för den. Många människor går inte till läkaren i tid för att de skäms. "Bara svaga människor ber om hjälp." Även skräcken för att verkligen vara sjuk håller oss ibland från att uppsöka läkare. Som att man är sämre för att man inte är frisk.
Ingen utav oss är ett ord i en journal. Du är du och jag är jag och det finns de som älskar oss precis som vi är. Glöm inte det.
Kommentarer
Postat av: ice - kubbiiix
precis så. :)
Postat av: Marie
Jättebra skrivet i detta inlägg & tusen tack för grattiset. Tyvärr tror jag inte heller att jag kommer få stanna på 25 år =( jag tror att drömmar alltid kommer vara något som man inte blir klok på, men det känns som att otroligt många minns sina drömmar väl just nu & det borde ju finnas någon anledning till det..
Postat av: Jessie
Du har helt rätt i det du skriver. Och om man inte själv är i den situationen är det lätt att se hur verkligheten är. Jag tror att om man däremot befinner sig i den där sjukdomen, att det kanske är ett nederlag och att man därför bara ser det. Ingen vill ju vara sjuk, på något sätt. Men därför är det viktigt att förklara för en person att den är den personen den är, precis som du själv sade.
kram
Trackback