Doft
det är i alla fall vad jag intalar mig
kan inte riktigt låta bli att lukta på allt det där som blivit du vill inte tvätta av det så jag kan känna närhet
inte nödvändigtvis din
Mitt
mitt liv som kronblad från röda rosor spridda över ett vitt lakan allt annat än orörda trasiga skrynkliga ingnodda
det röda som fläckar på allt det vita och tårar svett kroppar som rullat runt i allt det där och gjort att lakanet inte längre är sträckt
mitt liv spritt i bitar över ett lakan som egentligen inte längre är vitt
På väg hem...
och jag är alldeles för kär i allt det här för att det ska vara bra för mig cause love don't comme easy och jag är hon som vandrar ensam mitt i natten för jag är sådan och världen är jävligt ensam när ingenting är på riktigt
Minnen
Jag gråter tårar för tårar som redan fällts
För minnen som förträngts och grävt sig upp ur jorden de begravts i
Tårar för minnen om tårar och minnen om tårar för minnen
Och allting sker alltid i ensamhet
Hon
Sanningen låg gömd under höstlöven och allt som var vackert fanns på sidorna i hennes block
Det enda som saknades henne var egentligen hennes egen verklighet
För hon andades inte samma luft som alla andra och hon såg inte vardagen för alla färger
Och hon var ändå en av alla dem vi passerar utan att se
Inuti
Och varje gång hon grät sjöng änglarna vackra sånger i hennes öron
I efterhand
Jag lyssnar på samma låtar om och om igen
Men det är inte sentimentalt skit
Det är hat och våld och allt det där vi aldrig hade
För det är mer jag
Och du är du som alla andra
Men jag behöver inte dig
Ängladu
När du pratade om dina vingar så var det ihopfällda vingar som vilade över din rygg
Jag har alltid vetat att du var en ängel
Långt innan du dog
När jag pratar om dina vingar
Jag illustrerar och kladdar med blyerts på vita sidor i ett block
Då är de spridda över nästan hela himlavalvet för det behövs stora vingar för att bära en så stor personlighet
Ett så stort ego som ditt
Och jag minns fortfarande hur vi skämtade
Det går inte en dag utan att vi minns
Bakom stängda dörrar
Och hon visste att hon hade tur, för hon var ju inte sjuk och hon såg ju inte konstig ut. Hon var som alla andra. Och hon hade slät och fin hy, hon hade inga ärr. Hon var egentligen ganska fin och hon visste om det. Hon ville riva sönder sitt ansikte och bränna sin kropp. Och hon kände sig så självisk som tänkte så, för att det var ju inte fel på henne och det var många som tyckte att hon var vacker. Men det gjorde så ont inuti henne att hon ville visa världen vart det gjorde ont och hur hon egentligen såg på sig själv.
Försiktigt tände hon tre ljus som stod på golvet framför henne och släckte lampan.
Allting blir vackrare i ljussken.
Hon satt tyst och betraktade spegelbilden. Såg hur varm hennes hud såg ut i skenet och hur alla fel verkade försvinna.Hur hon inte såg ut som sig själv längre. Hennes ögon verkade mer intensiva i mörkret. Hon sträckte ut handen och nuddade vid det kalla glaset. Tårarna började rinna. Långsamt. Smärtsamt.
Och hon visste att det inte kunde vara hon som såg tillbaka, för hon visste ju hur hon såg ut och det var inte så där. Och även om hon visste att hon var vacker så visste hon lika starkt att hon inte var det.
Hon hade en liten kniv och hon sprang naken ut i köket för att hämta den. Hon snubblade på vägen och slog i knät, svor, gick tillbaka till den mörka tryggheten. Bladet på kniven verkade nästan glöda och hon testade den försiktigt på den tunna huden vid armvecket. Det sved. Men bara lite.
Och det brann i henne, för hon visste att hon skulle bli perfekt.
Långsamt skar hon en linje över underarmen. Bara lagom djupt. Och hon möttes av oroliga ögon när hon såg upp i spegeln nästa gång. På ett bisarrt sätt kunde hon se sig själv le innan hon fortsatte med armarna.
Och det var befriande, för allt som gjorde ont satt inte längre på insidan och det var lätt att le när man blev lättare.
Hon hade gjort lagom djupa linjer över armar, lår och mage.
Hon var nästan som ett konstverk.
Hon lade kniven försiktigt mot sin kind och stirrade envist in i spegeln.
Allt är ditt fel.
Pressade försiktigt.
Ingen älskar dig.
Släppte kniven.
Och hon grät tårar som fyllde igen varje sår på hennes kropp, för de var inte tillräckigt djupa och hon ville egentligen inte att någon skulle se dem. Och hon visste att hon var självisk även om man måste få må dåligt och hon vågade inte längre se sig själv som stark.
Hon torkade envist tårarna och välte spegeln över de snart utbrunna ljusen. Slog på duschen och lät vattnet skölja av glassplitter och stearin. Skölja bort blod.
Hon var tom.
Och hon klädde sig omsorgsfullt innan hon gick ut i världen igen.
En liten sak bara...
Tonårsdrömmar
Vi skulle bli berömda
Vi skulle bli historiens mest fantastiska skådespelare, piloter, presidenter
Och någonstans verkar det som att vi tappade allt
Tappade oss själva
Tappade varandra
Någon plockade upp en bit av sig själv igen och började gå den långa vägen mot målet
Någon gjorde en helomvändning
Någon kanske inte har gjort något alls
Och vad fan har jag gjort egentligen?
Jag vet inte vad som hände med drömmarna
Och jag vet inte vart jag är på väg
Men jag är inte säker på att allt som hände och det som blev verkligen är en dålig sak
De sägs ju att allt sker av en anledning
Jag vet inte
Men vi kommer väl gå våra vägar som vi går dem
Och även om vi inte blir skådespelare, piloter och presidenter så kommer vi ändå vara historiens mest fantastiska
Gröt
det är okej att bli hög på värktabletter när alkoholen är slut för de är ju inte riktiga droger vi kan inte dö av dem och röken dödar inte heller men vi inbillar oss inre lugn och det hjälper
en dag till (en dag till)
och även om jag inte minns när jag sist var nykter så är jag inte missbrukare
Min spegelbild
Jag vill vara den där som man aldrig når
Hon som man nästan kan snudda vid men aldrig riktigt når upp till
Den där som är så underbar att man aldrig kan glömma hur det var
Den man ligger sömnlös för när det är för sent
Hon som alltid spökar i bakhuvudet
Oavsett vad man gör för att glömma
Och jag är egoist
Jag älskar inte villkorslöst
Jag älskar om du älskar mig och mina brister
Om du ger allt av dig till mig och kämpar, sliter, imponerar varje dag
Om du håller mig så hårt att jag nästan kvävs och sen lossar greppet
Kväver
Släpper
Och jag är masochist
Älska mig
Hata mig
Håll mig
Släpp mig fri
Trösta mig
Glöm mig inte
Håll mig
Håll ner mig tills jag slutar skrika
Håll fast mig tills jag slutar slå
Håll i mig tills jag slutar gråta
Håll mig tills jag slutar andas
Ilska och svek
Oväntad
Ändå väntad
Kolsvart
Med håret fladdrande runt huvudet
Blixtar
Skjutande ur ögonen
Hon var som is
Och het lava
Det var hon
Den havande ilskan
Den här skrev jag till/om Lollo när hon var gravid med sin dotter och hennes hormoner löpte amok.
Ljug
Ge mig dina löften om världen
Ge mig dina löften om trohet
Säg att det bara är mig du ser
Säg att det bara är mig du vill ha
Ta mig som du aldrig har tagit mig förut
Ta mig som du aldrig tagit någon annan
Ljug för mig igen
Betong
Hämningslöst
Floder av svart mascara på röda kinder
Varför gråter du?
Jag vet inte...
Saknad
Fick du någonsin dina vingar?
Förlorad
Än du
Någonsin
Kommer
Att
Bli
Det är inte rättvist
Kommentar:
Det är alldeles för många som har dött.
Pang!
Finast
Sötast
Mest sexig
Men jag är iallafall proportionerlig
Är det jobbigt att veta att du är mindre perfekt?
Natt
Drömmar
Så du tvingar mig att
Gråta
Varje natt
That's life I guess
Att andra pojkar ska
Åtrå deras leksaker
Men
Inte röra vid dem
Drottning Natt
Älskar med molnen
Och
Föder drömmar
Varje
Natt
???
För du är så cool
Och du är den
Som ingen
Förälder
Vill att deras
Barn
Ska leka
Med
Jag hade både en och två utav den här typen i min klass på låg- och mellanstadiet. Inte kul alls egentligen.
Något
Och hoppades att molnen skulle fånga henne
Hej?
Tänkte att jag kunde bli osynlig då
Om jag var borta tillräckligt länge kanske de skulle glömma mig
Det gjorde ont
Små tussar av mörker omringade mig
Jag kände hur kroppen förlorade kraft
Men jag stod still
Höll andan
Jag tänkte att någon gång måste jag falla
Jag föll
Jag stod
Jag såg ner på mig själv
Hej? frågade jag
Ser du mig?
Tystnad
Vill du se mig?
Tystnad
Sedan vaknade jag
Känslan av att känna sig bortglömd och förbisedd. Kanske allra främst av sig själv.
Somna in
Silverstoft som faller
Över slutna ögon
Likt regn
Om natten
En svag, svag viskning
Av drömmens fé
Vaggande ömhet
Djup sömn
Me
Skör
Och bräcklig
Ändå hård som sten
Kall som is
Het som lava
Vacker som vårens landskap
Jag är enbart mig
Hem
Skriken bedövade mitt sinne
Jag gömde mig i rummet
Tyst
Ignorerade ljudet av en sönderslagen lägenhet
Hejdade tårarna med smala band
Svarta band
Lika svarta som mitt sinne
Band dem kring min vita hals
Kvävde alla känslor
Gick och lade mig
Tyst
Tom
Inte längre rädd
Trygg till sinnes
Hemtam
Fri
Kommentar:
Den här kommer av känslan att vara hjälplös där man bör vara trygg. Att hamna i den situationen att man till slut ser det obehagliga som det enda man känner igen.
Välkommen till min nya blogg!
Det här är en blogg som bara kommer innehålla egnaskrivna texter. För det mesta dikter och kanske ett par rader om vad som gick genom huvudet på mig när jag skrev dem. Nu i början kommer det vara mycket gammalt material, men det kommer blandas med nytt.
Är du inte intresserad av poesi så hänvisar jag till min vanliga blogg där det finns lite av varje att läsa om :)
