Jag är frånvarande från bloggen och chansen är stor att jag kommer vara det ett tag till.På lördag har bandet spelning, nästa helg har föreställningen premiär. Samtidigt så hotas min hemteater i Norrköping av nedläggning.

Kommunen i Norrköping vill inte hjälpa till att hålla Sveriges äldsta amatörteaterscen vid liv. De är beredda att ge teatern 500 000:-/år i tre år. Det täcker inte hyran. En miljon till per år är det som behövs för att hyran ska bli betald. En hög summa, men med en teater som är 146 år gammal så tycker jag inte att det är så märkligt att kostnaden faktiskt är hög. Hade kommunen brytt sig om att hjälpa till även med renovering av teatern kanske en del av kostnaden skulle kunna bli lite lägre? Vad vet jag... Jag är ingen byggnads- eller ekonomisk expert.

När jag säger hemteater så menar jag verkligen att Arbis är mitt hem. Under min uppväxt så har Arbis varit min trygga punkt och det enda ställe som jag känt mig hemma på. När det var tufft i skolan, när hormonerna gjorde att självhatet växte, när man bråkade i familjen, när världen var hopplös på olika sätt... Då fanns teatern där för mig. Det var mitt hem, min fristad och den platsen där jag fick andas. Platsen som alltid kunde ge mig lust att le oavsett vad som hänt mig den dagen. Fortfarande idag när jag går in i lokalen så sköljer ett stort lugn över mig. Jag är hemma.


Det är inte bara för mig som Arbis har fungerat såhär. Vi har haft stökiga ungdomar som fått en chans och blivit riktigt ordentliga individer, eftersom någon vågar tro på dem och visar dem samma respekt som alla andra. Vi har de som funnit kärleken påteatern. Vi har de som tagit sig ut i världen och jobbat som artister och tekniker för att Arbis ger vem som helst en chans. Du behöver ingen utbildning för att få vara med. Alla blir behandlade lika oavsett erfarenhet. Personligen vet jag inte vart annars det är så... Varje arbetsplats, skola och liknande jag varit på i mitt liv har haft en hierarki där den som har mest erfarenhet är den som bestämmer mest. Så är det inte på Arbis. Alla är lika och proffs lär sig lika mycket av amatörer som tvärt om. Det är unikt.

Arbis är en ungdomsgård för människor i alla åldrar. Pensionärer likväl som unga tonåringar. Ursprung, sexuell läggning och religionstillhörighet spelar ingen roll. Det finns ingen särbehandlig. Alla hjälps åt att lära varandra, oavsett om det är språk eller dans eller teknik... Fördommar suddas bort. Du får vara den du är och det är okej. Respekt och gemenskap till en grad jag aldrig sett på någon annan plats. Arbisteatern är för mig verkligen en magisk plats.

Jag vet inte vad mer jag ska säga... Det är en oerhörd förlust för ungdomar i Norrköping med omnejd om Arbisteatern läggs ner. Så mycket möjligheter kommer gå förlorade och så många kommer aldrig få chansen till den gemenskap och den personlighetsutveckling som Arbis faktiskt ger genom att bara finnas där. Den allmänna missuppfattningen är att Arbis bara är teater. Det kan inte bli mer fel än så. Arbis är vad livet innebär för många av oss. Även männiksor som inte varit på teatern på flera år minns varje dag därmed värme och glädje. Så länge Arbis finns kan man nämligen alltid komma hem. Varför vill man ta det ifrån alla ungdomar som finns där nu och de som kan kommaatt bli verksamma där i framtiden?

Jag förstår inte...

Jag kan berätta hundratals historier från teatern. Om det skulle göra någon skilnad för situationen så skulle jag berätta varenda en faktiskt. Nu kommer inte det göra någon skilnad och jag har tillfälligt slut på ord... Hjärtat värker, men jag vill inte ge upp utan kamp. Så vi kämpar. Så gott vi bara kan.

Jag har badat, skrubbat, tvålat, duschat... Sudda, sudda, sudda bort dumma bakterier! Nu ska jag minsann bli helt frisk!

Jag blir ju aldrig frisk som du säkert märkt. J-man yrade något om att jag kanske borde operera bort halsmandlarna.. Det kan tydligen hjälpa. Jag har ingen lust så klart. Läkare *rys*

Det är skönt att jag inte är hes i alla fall. På kvällarna kan det bli en aning hest i och för sig.. Trött i rösten så att säga. Det är läskigt. Om ungefär en vecka ska bandet ha sin första spelning och jag har bara ett instrument, rösten. Veckan efter det är det premiären på föreställningen. Jag borde ju vara frisk tills då, men jag är orolig ska erkännas... Med min tur liksom. Att jag är nervös lär knappast hjälpa.

Något som är kul däremot är att man kan köpa t-shirten jag designade fram tills tävlingen är avgjord! Efter det så är det bara vinnarens t-shirt man kan köpa nämligen.. Jag hoppas ha råd med en i alla fall. Är väldigt nöjd med den!

Jag är som jag sagt tidigare inte helt kry just nu... Jag avskyr det! Blir så gnällig när jag har ont. Stackars J-man att behöva leva med mig när jag är sånhär.

I så fall så kan du rösta på min t-shirtdesign! Det mesta i livet är förvirrande från och till... Inte minst det här med musik och genrer. Jag har då aldrig lyckats skilja dem åt helt sådär som experterna gör! Men mycket annat är lika förvirrande så min design fungerar på så många olika plan! Håller du inte med mig?

När vi åkte upp till Stockholm i fredags snöade det. Vägen var inte den roligaste att köra på och ute på E4:an var bara ena körfältet snöfritt. De gånger som någon valde att köra om så valde den nogrannt kan jag lova. Så tråkigt med olyckor liksom...

Så när vi börjar närma oss rastplatsen vid Nyköping ungefär kör en Birka-buss om oss. I och med att det inte är plogat på det körfältet så dränker han våran bil i snöslask och det tar ett par sekunder innan vi får sikten tillbaka. J-man tvärbromsar givetvis. När sikten är tillbaka ser vi att bilen framför oss gör det samma och den innan det... Fyra eller fem bilar kör han förbi. Alla tvärbromsar. Ingen olycka skedde, men det hade lika gärna kunnat göra det. Både jag och J-man var rätt sura. Tillräckligt för att vi skulle köra in på rastplatsen. J-man konfronterade busschauffören i ett försök att påpeka att han faktiskt körde vårdslöst genom att göra sådär. Han kan inte ha tjänat in mer än 30 sekunder, en minut max på att köra om oss på det där sättet.

Chauffören var oförstående. Han tyckte att han hade tider att passa och att vi ju faktiskt hade vindrutetorkare. Han var tydligen "redan sen". Sen till rasten då kanske? Jag undrar hur hans chefer hade tyckt om det nu hänt en olycka? Oavsett tycker jag inte att det är en bra representation för företaget.

Jag tog registreringsnumret hur som helst. Antecknade även tiden. Tycker att hans chefer som minst borde få veta hur han betedde sig. Ett sånt pucko...

Jag tänker konstant framåt. Framtiden är extremt viktig för mig, en dag ska jag ju leva den och jag vill uppnå vissa saker. Det som är idag har effekter för det som sker i framtiden. Alltså kan jag aldrig helt slappna av.. Och det är frustrerande. Kanske skulle jag uppnå fler mål om jag inte var så inställd på dem? Så jag får väl vara besviken då. Man har bara sig själv att skylla när det gäller sådana saker. Vanor är svåra att bryta.

När jag gick i lågstadiet så fick vi en uppgift att göra en tidslinje över vårat liv och sätta upp "milstolpar" för framtiden. Jag minns inte vilken klass det var dock... Men jag minns tydligt att jag skulle bli 85 år gammal (har alltid haft en förkärlek för siffran 5, så är jag ju född 1985 också), förlova mig vig 20 och gifta mig vid 25. I 7-9 år någonting har jag alltså varit inställd på att jag borde vara gift nu. Det är som en tvångstanke ungefär. Också en stor anledning till att jag faktiskt skriver en del om förlovning och liknande då och då. Det är min fixering. Det viktigaste målet på min "livslinje". Nu är det inte så det blev (uppenbarligen), men det gör inte att jag inte får tänka på det.

Varför denna fixering vid äktenskap då? Mest av allt därför att jag förknippar äktenskapet med trygghet. Inte enbart givetvis, men det är nog det mest framträdande av allt... Trygghet är en sådan där sak som jag har saknat i princip hela mitt liv. Inte för att min familj och mina vänner inte försökt ge mig det givetvis... Men jag har aldrig känt det fullt ut. För mig har mycket varit besvikelser, svek och osäkerhet. Fler gånger än jag kan räkna har det varit rädsla. Många gånger säkerligen för att jag valt fel vänner och kärlekar. Hur det blir vet man ju sällan i början.

Det är inte lätt att leva med någon som har klara mål för framtiden. Särskilt om man inte har det själv.


(Jag tror inte att mina problem magiskt ska försvinna och att jag ska bli lycklig i alla mina dagar om jag gifter mig. Tro inte att jag är så naiv. Men det är min dröm för det.)

Det här är någonting jag funderat över länge, men inte tagit mig tid att skriva ner. Känns som att det är dags nu.

Många av oss tycker nog att det är självklart att en person och en diagnos inte är samma sak. Den som fått en diagnos känner å andra sida inte alltid lika dant. Oavsett om man är diagnostiserad med diabetes, reumatism, ADHD eller depression så blir det lätt så att diagnosen är det enda man ser. Det är givetvis inte så för alla, men många fixerar sig vid sin diagnos och glömmer bort att de först och främst är en individ och inte ett ord på ett papper.

Många skäms för att de har en diagnos. Det verkar som att de är rädda att omvärlden inte ska se någonting annat hos dem än sjukdommen... Så är det inte. De flesta märker inte av om du har en diagnos om du inte berättar det för dem. De ser en individ. En vän, ett syskon, ett barn. En kollega eller klasskamrat. En diagnos avgör inte din identitet. En diagnos säger ingenting om vem du är.


Jag har skrivit om det tidigare (men då skrev jag om självskadebeteende), det är frustrerade att folk ska behöva skämmas över hur de mår. Oavsett om det är fysisk eller psykisk smärta vi känner så ska vi inte behöva skämmas för den. Många människor går inte till läkaren i tid för att de skäms. "Bara svaga människor ber om hjälp." Även skräcken för att verkligen vara sjuk håller oss ibland från att uppsöka läkare. Som att man är sämre för att man inte är frisk.

Ingen utav oss är ett ord i en journal. Du är du och jag är jag och det finns de som älskar oss precis som vi är. Glöm inte det.

Jag är hemma i Linköping just nu. Torsdag eftermiddag åker jag och J-man tillbaka och stannar över helgen igen... Det är grymt skönt att vara hemma faktiskt. Kramas med katten och pyssla med saker i hemmet. Var trygg i sin lilla bubbla.

Saker och ting utvecklar sig på ett bra sätt, men än så länge är inte stormen helt över så att säga. Det ser bra ut dock. Mycket bra.

För övrigt så vill jag bara säga det att jag inte är den som vill ha massor sympatier. Lite förståelse möjligen. Respekt för att jag kanske inte mår bäst just nu, att jag kanske är lite snurrig och att jag går igenom någonting som är jobbigt för alla inblandade. Men det är allt. Jämförelser mellan vad jag går igenom och du, påståenden om hur du tror att jag mår och totalt ignorerande ses som respektlöst och ingenting annat. Med det sagt... Bara för att du visar att du bryr dig så betyder det inte att de här sakerna är det jag uppfattar. Man har rätt att bry sig. Jag gör ju det. Annars hade jag inte varit berörd med det som händer just nu.

Men, seriöst... När någon du känner har det tufft av olika anledningar. Tänk för i helvete på vad du säger och hur du uttrycker dig. Det är inte det bästa tillfället att "råka" säga något dumt. Visa respekt för de du bryr dig om.

Jag är kvar i Örebro just nu. Än så länge vet jag inte hur det blir, men det lutar åt att jag kommer stanna här veckan ut. Jag kommer nämligen ta hand om min närstående om denne blir utskriven från sjukhuset idag. Om det blir så eller inte är alltså det jag väntar på just nu.

Om jag blir kvar här den här veckan så kommer jag nog inte uppdatera mycket om någonting alls. Det finns helt enkelt annat som jag behöver fokusera på.

Allt är okej.. Jag är okej och allt det där. Imorgon åker jag till Örebro och blir där över helgen. Kommer förmodligen inte blogga. Så.. Nu vet du.

Jag är inte helt kry så det får vara så... Men lite skyller jag på vätskebrist också. När det för en gångs skull är varmt i lägenheten och jag rör på mig så är inte det så konstigt liksom. Jag svettas. Jag tänker inte hela tiden på att ha vatten i närheten. Jag blir uttorkad.

Nu vill jag bara bli frisk på riktigt så jag kan få ordning på resten också.. Får se hur mycket älsklingen orkar när han kommer hem. Han har ju faktiskt jobbat hela dagen.

Blogg.se har problem (vilket jag skrev i mms-bloggen som inte kommit fram i skrivandes stund) och jag vet inte om det här kommer publiceras som vanligt eller inte. Det är sjukt frustrerande. Samtidigt så är det ju tyvärr så att det blir problem ibland. Teknikens under... Och frustrationen som följer på grund av beroendet man skapat. Illa, illa...

Jag har i alla fall passat på att städa lite smått. Ingen grovstädning, men lite ordning i hall och badrum i alla fall. Ska gå vidare med vasrdagsrum och kök. Bara så det värsta blir bortplockat. Måste ju inte snubbla över grejer hela livet liksom.

Funderar över hur dagen ska planeras... Än så länge är jag relativt pigg, igår kom huvudvärk och så inte igång ordentligt förrän runt halv tre någonting ju, så jag tänkte passa på att göra någonting. Medan jag kan liksom.

Det finns massor som behöver göras här hemma och sen finns det sådant jag vill göra. Det är inte samma sak direkt... Så vad gör man? Min tanke är att göra en del som behöver göras och sen belöna mig med att göra något jag vill göra. Så kan jag varva dem tills kroppen eller huvudet eller så säger ifrån. Jag är så smart!

Jag vet inte hur pass mycket jag är som alla andra när det gäller att fundera... Men jag har funderat över det (surprise). Min generella uppfattning är att de flesta inte tänker som jag gör i alla fall. Andra prioriteringar och intressen kanske... Eller så delar de bara inte med sig som jag gör.

Sen jag var runt 15 år ungefär så har jag arbetat mycket med mig själv och vem jag är. Analyserat mina handlingar och reaktioner, mitt mående och min tillvaro. Det har varit en lång process minst sagt... Och det är ingenting jag är färdig med. Alla dessa analyser har gjort att jag känner mig själv väldigt väl och har lyckats ändra många negativa egenskaper och mönster hos mig själv. Inte suddat ut dem helt alla gånger, men förändrat mycket till det bättre.

Att vara medveten är för mig extremt viktigt. Om man inte är medveten om hur man beter sig, behandlar andra, reagerar på stress och så vidare... Då kan man inte göra någonting åt det heller. Jag vill vara en så bra människa som möjligt så jag försöker jobba på mina fel. Det gör jag för min skull. Definitionen av "bra människa" i det här fallet är det jag ser som en bra människa, ingenting annat.

Jag sov till halv tolv idag. Gillar inte! Fast jag verkar behöva det. Halsen känns tjock och näsan är någorlunda täppt.. Obligatorisk förkylning? Kan vara så. Lär vara så.

Tycker inte om att sova länge.. Känns som jag missar massor av dagen då. Nu är visserligen dagen mest grå (tittar ut genom fönstret), men ändå. Finns ju massor jag kan göra för det. Sy och städa och blogga och läsa och massor mer... Så det så!