Nu ska jag klaga igen. Jag är rätt bra på det där med att klaga, som kanske märks. Fast nu är det ju så att det är så väldigt lätt att hitta saker att klaga på... Alldeles för lätt.

Den här gången är det min syster. Min lilla, lillasyster som aldrig kan bestämma sig för om hon ska blogga eller inte. Hon har bytt bloggadress ett antal gånger, bloggat en stund, tröttnat, tagit bort den, startat en ny. Givetvis får jag höra av mig till henne, klaga och undra innan jag får den nya bloggadressen. Och nu har hon gjort det igen. Bara plockat bort bloggen.

Självklart är det helt okej om man inte vill blogga. Man måste ju inte bara för att de finns de som gärna läser. Men bestäm dig! Och förvarna nästa gång? Om det blir någon nästa gång... Jag blir ju knäpp.


Inte svarar hon i telefon när man ringer eller på sms heller... Syskon!

Känns inte som att jag har något vettigt alls att skriva om. Kanske känns det så för att det är så. Det är typ grått och tråkigt utanför, så det blir automatiskt grått och tråkigt här inne också... En tryckande huvudvärk gör det ännu bättre.

Nej, usch, vad tråkigt... Jag får hitta ett magiskt sätt att sluta klaga.

Idag bestämde min telefon, alltså min nuvarande telefon eftersom jag inte har råd med önsketelefonen, sig för att bli knäpp. Helt plötsligt så hade min telefon nämligen bestämt att jag inte behövde ha nummret till alla som jag lagt in på telefonen. Så vitt jag kunde märka så var det åtminstone fem namn som helt magiskt var borta, däribland numret till min mamma (för det behöver jag ju inte). De märkte jag av bara för att de fanns bland mina sms... Deras namn fanns helt plötsligt inte, bara en bunt nummer. Vart allt tog vägen fattar jag verkligen inte.

Som tur var så trollades numrena tillbaka när jag startade om telefonen, men kul tyckte jag inte att det var. Nu hade det ju varit lätt för mig att spara in dem igen eftersom jag hade massor medelanden i inkorgen... Men vad hade jag gjort om jag inte hade haft det och numrena inte hade kommit tillbaka? Leta folks nummer är inte vad jag har lust med på fritiden.

Jag förstår inte alls vad som hände med värmen. Det var ju varmt en stund i den här stan, men det byttes snabbt ut till regn och moln och kalla vindar och nu vill det tydligen inte ge med sig. Det är kallt hela tiden. Jättetråkigt faktiskt... Hade varit skönt att slippa frysa någon dag. Det är till och med så att jag fryser i lägenheten. Dumma väder...

Så fort saker och ting verkar gå åt rätt håll och det känns som att det är något som kanske kan bli rätt i världen så händer någonting nytt. Det slår liksom aldrig fel. För det skulle ju vara helt tragiskt om man kunde få må bra en dag. Jag förstår verkligen inte hur det kommer sig... Varför är det alltid lika dant? Varför kan vi inte låta oss själva eller varandra må bra?

Någon slags moment 22 är det hur man än vänder och vrider på det.

Förmodligen är det detta jävla väder... Inget trevligt, bara tryckande. Så jag har självklart huvudvärk. Lär inte vara ensam om det heller... Inte med det här vädret. Klyschigt att klaga på vädret, jag vet, men det är faktiskt precis vad jag tänker göra de dagarna som vädret suger och särskilt om vädret ger mig smärta. Det är ändå min rätt att vara grinig. Så nu är jag det.

Det känns så i alla fall. Skulle haft sistaste provet idag. Muntligt. Men jag måste kompletera med mer text på fredag... Så är det. Det tar aaaldrig slut! Så jag måste plugga veckan ut, fast än att jag trodde att jag skule vara klar efter idag och var så glad för det. Men... Vädret har ju varit fint!

Internätet har krånglat fan med mig idag så jag är sur. Mycket sur till och med. Att jag behöver plugga spanska till provet imorgon, det går inte att maila mitt arbete till min lärare (sen i fredags) och hon går heller inte att nå på telefon, samt att jag har huvudvärk idag med, hjälper inte helt för att göra mitt humör bättre. Så jag är en surbulle. En surkärring. En ragata. Ledsen, men så är det. Just nu i alla fall.

Jag är trött på att inte må riktigt som jag ska... Är det inte det ena så är det det andra och aldrig verkar det bli helt bra. Just nu är det en blandning mellan att ha ont i huvudet, vara yr och allmänt känna misstro till människor runt omkring mig. Varför känner jag misstro undrar ni? Jag vet inte, säger jag. Ibland får man en sådan där känsla. Ibland har man rätt, ibland har man fel, men det känns alltid lika förjävligt däremellan. Och just nu är det faktiskt lite så att mitt fysiskt dåliga gör så att jag inte orkar ta tag i det däringa psykiska. Paranoian, kan vi kalla det... I alla fall för tillfället.

Jag blir så trött ibland! Bara för att man råkar slå sig en gång så tycker inte jag att man ska behöva lida för det flera fucking år senare! Sorry, men nu är jag trött på att ha ont faktiskt... Det är bara andra dagen i rad som jag vaknar av värken i och för sig... Men det har hänt fler gånger den här veckan. Trodde att det skulle vara helt borta igår för då hade ju värken sjunkit gradvis i ett par dagar... Men, nej, som jag redan sagt så vaknade jag ju av ajaj då med.

Det som gör mig argast (förutom att bandage är jävligt osnyggt och det är oskönt att ha ont) är nog att jag måste gå till doktorn om det inte är bra på typ måndag, så att doktorn kan säga "nej, jag vet inte, men du får väl vila" till mig för pengar jag inte vill lägga ut på något somjag redan förstått. Samtidigt så vill man ju komma om det finns något man kan göra och om det finns en kompetent läkare någonstans som kan förklara vad det är för fel på mig.

Nu har jag nog klagat klart :)

Nu är det ju dag igen och det där jävla vädret som vi dras med hela tiden vägrar ju bestämma sig för hur i helvete det ska vara. Igår var det minsann soligt, men när jag nu ser ut genom fönstret så är det tydligt att någon sådan får jag minsann inte idag. Humörshöjande? Icke! Sämre än tidigare mår man och skulle jag bara kunna så skulle jag gärna ge väderansvarig en lavett eller två, kanske en höger, för det är faktiskt inte acceptabelt att förstöra folks välmående på det här viset.

Mitt knä har för övrigt bestämt sig för att det är helt okej att göra ont utan andledning. Andra dagen är vi inne på. Tjoho!

Det är ju inte direkt någon hemlighet att man inte kan må bra varje dag. För min del verkar de där braiga dagarna bli färre och färre ju närmre sommaren och slutet på studierna jag ligger efter i jag kommer. Inte helt roligt tycker jag och börjar lite lätt fundera på om jag kanske borde träffa någon läkartyp och se om det går att göra något för att bli bättre? Fast jag gillar ju inte läkartyper och jag tror egentligen inte heller på att de vet ett skit om hur man mår bättre när man mår dåligt.

Skönt skulle det i alla fall vara att få ta en paus från världen ett tag. Det där med koma kanske inte är så hemskt? Nu har ju jag ingen större lust att gå ut och leta reda på ett lagom sätt att hamna i koma, men visst går det väl att bli nedsövd i en vecka eller så? Om man nu har anledning... Tror inte att det räknas riktigt om man bara vill ha ledigt från sitt liv :P

Svårt är det också att veta vad man vill med sitt liv... Jag har varit så insnöad på civilekonom och den "logiska" vägen ett tag att jag helt har glömt bort mina drömmar och vad jag egentligen vill göra, bara för att det inte är en "riktig karriär" i andras ögon. Kanske är det delvis därför som jag bestämde mig för att jag ändå inte skulle kunna komma in eller göra en karriär, aldrig vågade chansa på att jag kanske var tillräckligt bra? Faktum är ju att det inte är meningen att vi ska följa våra drömmar, vi ska göra det som andra tycker är lämpligt för oss. Så bygger vi våran värld...

Kuliga brev har jag fått från folk som vill ta mina pengar igen... Orka med den skiten tycker jag. Särskilt nu när jag inte tycker att jag är så skyldig för min käre far skulle hjälpa mig med tandläkarräkningen en gång, men eftersom han också är människa så verkar den ha tappats/glömts bort någonstans i mitten och nu ligger det ett krav på mitt skrivbord. Tjoho för mig!

Varför kommer alltid allt som är jobbigt sammtidigt? Det räcker nu. Jag orkar inte bolla med precis allt sammtidigt. Hur fan ska jag ha tid för mig och hur jag mår när allt annat lägger sig över mig och kväver all ork till att göra någonting alls? Hur gör folk?

Det är sol och jag är inlåst i lägenheten... Usch...  Vill bara ut och ta en promenad, vara i solen en liten stund.

Hittills har jag inte lyckats börja med läxorna... Men jag har vikt den tvätt som är torr, vänt på allt som fortfarande hänger på tork, letat efter mina favoritskor och därmed rensat bland de skor jag har, ätit frukost och gett katterna en låda att leka i. Jag råkade också ha sönder typ alla påsksaker jag någonsin ägt när jag letade efter skorna... Men vem bryr sig? Jag pyntar ju ändå aldrig för nåt :P

Idag är en sådan där dag som kommer bli en jobbig dag. Det spelar liksom ingen roll alls hur man vänder och vrider på det.Jag har ju lovat mig själv att jag ska plugga och alla som jag ska umgås med idag kommer också bli tvingade att hjälpa mig med pluggandet... Inte riktigt hur jag vill spendera de här dagarna när vi för en gångs skull har lite fint väder och jag precis blivit frisk. Men vad gör man inte för sitt mentala välmående? Bättre och bättre dag för dag heter det väl?

Så eftersom idag är en sådan där dag som är en jobbig dag känns det lite extra jobbigt att dag drack upp all belgisk choklad förra veckan och mjölken är ju i och för sig ändå nästan slut så jag får väl vara nöjd om jag har mjölk så det räcker till kaffet...

Tänk att allt man behöver göra är att vakna på morgonen för att känna det som att man har en inbyggd pool i näsan. Ja, det känns som att jag håller på att drunkna i mig själv och halsen känns tjockare by the hour... Jag kommer inte ihåg att jag bad om någon förkylning. Undrar vem jag fick den av? Det glada vädret kanske? Eller är det Sessans fel bara för att hon har brytit foten? Hur som helst så är det jävligt irriterande och definitivt ingen snäll present.

Jag har gått omkring i ett par dagar nu och känt att det mesta är usch och blä... Har en konstant oro i bröstet som att något dåligt kommer hända eller har hänt och jag vet inte hur jag ska bli av med känslan. Något är det i alla fall... Störigt som fan är det definitivt.
Dessutom har jag fuldagar igen, fast den här gången beror det inte på håret, det beror på mitt ansikte. Jag om någon har väl rätt att klaga på mitt ansikte?
Det värstaste är nog i alla fall att allt det jobbiga som cirkulerar inuti mig just nu riskerar att gå ut över alla de som inte förtjänar det och det är fan i mig inte helt lätt att vare sig hålla inne med allt eller be om ursäkt för något som man skäms över att det hoppade ur munnen på en. Vilka bekymmer... Ett tips eller två för att bota min negativa cirkel någon? Jag kanske mest bara skulle behöva växa upp.

Sajfer (som är i klimakteriet, tydligen) väckte mig imorse. Inte snällt och gulligt, som katter gör ibland, utan genom att gå omkring i lägenheten och skrika. Oftast vill han bara ha lite uppmärksamhet när han är så där jobbig, men han vägrar komma upp i sängen och kelas, han ska prompt knalla ut i köket och skrika lite där ute om man försöker få honom att komma till en. Vi kan väl säga som så att han lyckades börja min dag mindre bra... Och nu är han givetvis tyst. Jag har ju gått upp, så nu är han inte intresserad av mig längre. Klimakteriekatt...

Jag undrar hur glad Sajfer skulle bli om jag gick omkring och tjöt varje gång han försökte sova?

Jag måste verkligen plugga till mitt prov ikväll och jag måste verkligen ta disken för att jag sagt att jag kan göra det och jag måste verkligen få energi från något magiskt ställe och allra helst nu. Egentligen är det som gör det absolut värst för mig och får mig att inte göra något vettigt alls det faktum att jag har haft ont i ögonen sen igår. Vet inte varför... Jag har använt mina glasögon som jag ska men efter spanskaprovet igår så hjälpte inte de heller. Kanske har jag lyckats överanstränga mig på något magiskt sätt? Vad fan vet jag... Ont gör det och det är mest en pina att sita vid datorn, men jag bara måste få klaga av mig någonstans. Om jag inte klagade... Hur skulle jag då orka med resten av dagen. Ögonen är förresten helt värdelösa att ha smärta i för det känns ju plötsligt som att man inte kan göra något alls och jag behöver som sagt sätta mig med en bok för en timme sen typ... Blä.  Som att det inte var svårt nog redan innan att tvinga sig själv till plugg.

Ibland är den här lägenheten för liten för två personer. Som när jag måste plugga och verkligen inte vill egentligen och blir störd för att det egentligen inte finns en enda plats i den här lägenheten där man kan få vara ifred på riktigt och kanske till och med få plats. Istället har jag nu förflyttat mig från sovrummet till vardagsrummet och jag har fortfarande ingen plats för böckerna och jag kommer få asont i ryggen igen, men jag slipper kanske bli störd. Yay...