Det är extremt synd om mig. Det har väl alla förstått vid det här laget? Jag pallar inte vara varm och kall och rastlös och illamående och trött samtidigt. Det är irriterande. Jag blir mest förbannad. Dessutom finns det ingenting att titta på just nu heller. De flesta av mina älskade musikalfilmer är på besök hos Tezz.

Pojkvänssambon är hemma, menhar sitt eget att greja med. Det är ju faktiskt så att även om jag tycker att han borde passa upp på mig och sitta och klappa på mig hela dagen så vill inte han göra det. Hade jag inte heller velat om det var tvärt om. Så jag får klappa på mig själv. Och vara uttråkad.

Igår var jag helt trasig. Idag mår jag inte mycket bättre. Varje rörelse gör mig varm och svettig, vilket i sin tur gör mig iskall och frusen efter bara någon minut eller så. Jag känner mig lätt yr och hela tiden känns det som att huvudvärken är på väg. Fånigt... Påväg, men inte här. I och för sig är väl det bättre än den sprängande huvudvärken jag plågades av igår. Det kanske är nu det bryter ut? Jag får en sån lust att springa barfota runt huset i underkläder för att vara säker på att det är så. Jag vill ju bli frisk, inte vänta på att bli värre.


Blir så pass att jag är hemma idag i alla fall. Måste bli bra annars förstår jag ju inte skolan. Sjukt irriterande... Jag är så dålig på att vara sjuk. Fungerar inte alls under febertopparna (brukar dessutom vara helt säker på att jag inte är det minsta sjuk och att den där grejen med att rummet svajjar inte har någonting med mig att göra) och så fort jag mår en aning bra så blir jag rastlös och vill hitta på saker.

Om det hätr inte är början till att bryta ut så blir jag förbannad på den här sjukan.

Det där med tid är tydligen inte alls min grej. Måste helt enkelt lära mig att kolla schema och klocka. Jag kunde ha sovit i minst två timmar till, börjar inte förren 13:15 liksom. Men jag har bara mig själv att skylla. Tror att det är mina blonda gener som tränger sig fram genom min färgade brunettyta och gör sig påminnda. Kanske i alla fall... Något måste jag ju skylla på.

Så nu är jag allmänt smågrinig. Jag får vara det.

Har både det ena och det andra ärendet att göra uppe på universitetet så jag ska ändå åka relativt tidigt. Bara inte riktigt än. Jag ska komma på vad jag ska göra så länge... Mer kaffe kanske. Det är ingen som har en liten termos över till en fattig student som gärna tar med sig kaffe till skolan? Inte? Nej... Kan vara så.

Jag har hittat ännu ett skäl att vara grinig... videofy.me är nere för tillfället och jag ville ju testa att spela in en liten videoblogg med min inbyggda, förmodligen rätt dåliga, webcam. Har ingen som helst nytta av webcam annars ju. Så det är grinigt... Jag ville ju bara se hur pass bra/illa det skulle bli ju! Aldrig får man göra något kul :P

Jag har lyckats få två stora, röda, fina finnar också. Grattis till mig!

Det är augustifest i Norrköping och precis som vanligt har de lagt den precis innan alla får lön. För mig gör det i och för sig ingen skilnad eftersom jag ändå inte har fått CSN än. Men precis som alla andra år så har jag inte en krona när festivalen infaller. Det är rätt tråkigt eftersom att det lätt blir väldigt svårt att gå på marknaden då. Man blir mest ledsen för att man ändå inte har råd med de få saker man hittar och man vet att det inte finns någon möjlighet att köpa dem senare heller. När pengarna kommer är marknadsstånden för länge sedan försvunna. Men så är det när man inte har råd att spara. Man får känna sig som en idiot för att man kollade runt lite och hittade saker man tyckte om. En aning frustrerande är det allt.


Dessutom är det ju så att jag inte direkt är känd för att trängas i folkmassor. Folk är verkligen idioter. De beter sig som om de vore får och vägrar förstå att det finns fler än de själva som vill/behöver ta sig fram. Inte hade jag någon aning om att man automatiskt förlorade förmågan att gå och tänka för att det blev marknad. Jag visste inte heller att den där grejen med att flytta lite på sig och ge plats var så oerhört svår att förstå att man behöver en examen i allmänvett för att veta hur man gör.

Tror inte att det var helt populärt att jag högt och tydligt förklarade för förbipasserande hur stora idioter de var och att det inte finns annat än idioter i stan. Eller att de inte hade en aning om hur man använder sina fötter. Det verkar ändå vara det största problemet.

Nästa år ska jag inte sätta foten utanför dörren om jag inte har shoppingpengar.

Jag är verkligen inte ensam med att lida av ryggvärk. De flesta jag känner har mer eller mindre ont nästan dagligen. Mitt största problem med detta (förutom det uppenbara, smärtan) är att det är typiskt en sådan där grej som inte syns. När det gör sådär ont så tycker jag ändå att det borde synas. Syns det så känns det som att det går att göra något åt det. Göra det bättre. Men ingenting syns... Jag är trött på att ha ont hur som helst. Det har väl de flesta.

Vad det gäller nollningsveckan så säger de att mellan två och fyra tusen är rätt lagom för att klara sig med aktiviteter, overall, studiematerial och mat. Det är ganska många pengar. Bara så att det förstås vad jag pratar om.

Alltid, alltid, alltid ska de ställa till problem! Denna gång för att jag börjar skolan på måndag. Det är ju så att jag behöver ett busskort för att kunna ta mig till skolan, den ligger ju i Linköping, och det kostar givetvis pengar. Sen är det ju så att även studiematerial kostar pengar och vi börjar ju på en gång så klart. Dessutom är det ju nollning de två första veckorna, så att man får chans att lära känna lite folk. Allt detta kostar pengar! Självklart kostar det pengar! Men studiepengarna börjar ju inte trilla in förren nollningen är slut. Det tar ju två veckor för dem att komma in på kontot efter att man är inskriven. I alla fall för det mesta.

Nollningen kostar ju för att man ska kunna äta, eventuellt dricka, och man ska ju köpa sig en overall så att man kan vara riktig student och vara med på Kravallerna (fest med overallkrav). Och jag som dessutom hade önskat en studiedator... Telefonen får jag vänta med hur jag än gör liksom. Och inte en krona finns till detta... Har jag lite tur så kan jag låna av pappa till busskortet i alla fall. Till och från skolan måste jag ju så klart! Men resten vet jag inte... Jag och min älskling har pratat om att eventuellt ta en studiedator på avbetalning. Avbetalningar är dumt, men pengar är ju som sagt en issue just nu, särskilt större summor. Och datorn är ju verkligen inte det största problemet i sammanhanget. Mest bara en perentes.

Hur plannerar de egentligen med tanke på att det tar sådan tid innan pengarna rullar in? Inte alls antar jag. För det är ju faktiskt inte alls säkert att alla har haft sommarjobb, särskilt inte just nu, och alla har inte sparade pengar. Jag tillhör ju alla dem som aldrig har haft några fonder eller något sparkonto att använda mig av i nödfall. Varken jag eller min familj är särskilt rika liksom. Hur tänkte de? Känns ologiskt att man inte kan få pengarna i samband med skolstarten. Är det så svårt att kräva tillbaka pengarna av de som skiter i att gå utbildningen och därför inte är på inskrivningen? De är ju så bra på att kräva pengar annars.

Vi får väl se hur det löser sig. Om det löser sig. Jag blir bara så förbannad på att allt alltid ska fucka upp sig på grund av pengar.

Vad är det här? Mamma och pojkvännen gaddar ihop sig! Bara för att jag är lite onyttig... Men man får vara onyttig ibland. Konsten är att inte göra det till en vana. Jag är rätt bra på att äta rätt okej på morgonen faktiskt. Värre var det förr... Då åt jag inte frukost alls, jag var inte ens hungrig förrns runt lunch. Så jag tycker inte att man ska klaga på mina matvanor. De är klart mycket bättre nu än vad de har varit även om jag är onyttig då och då.

Svar på tal minsann! Fast särskilt sur är jag inte egentligen... Bara lite ;)

Trots mer än 24 timmars sömnlöshet så vaknade jag halv sex i morse. Försökte somna om till sju ungefär, men då kände jag att det var dags att ge upp. Det går inte att slappna av alls, det bara kryper i kroppen på mig. Så jag är nog varken smart eller fyndig idag. Jag är nog mest trött och kanske lite irriterad. Lika bra att be om ursäkt på en gång.

Ursäkta mitt dåliga humör, jag har en myrstack i kroppen!

Vissa dagar känner jag mig totalt mentalt utmattad. Andra dagar är jag fullständigt utmattad fysiskt. Idag är jag lite av varje. Sömn är något som drabbar andra och saker händer runt omkring mig i en fart som mest kan liknas vid försiktigt uppställda dominobrickor som faller om varandra. Är det inte det ena så är det något annat och det är ju faktiskt så att man inte kan rå över alla saker som händer runt om i världen. Än mindre vad som sker i ens eget eller sina närmstas liv. Det har varit mycket den senaste tiden och jag kan inte riktigt förstå hur det kan hända så många jobbiga saker på så kort tid så nära mig. Vad har alla som råkat ut för allting egentligen gjort för att förtjäna alla problem? Mycket märkligt...

Sen vet jag ju att alla inte alltid fungerar som jag och alla kanske inte skulle ta sig till en upprörd vän mitt i natten för att trösta och vara stöd... Men varför inte egentligen? Det är ju vänner och familj som är viktigast för oss utöver oss själva. Börde det då inte vara självklart att ställa upp? Annars kan man väl knappast förvänta sig att andra ska ställa upp när man själv står på den sidan där det gör ont? Skulle vi dessutom bry oss lite mer om varandra så skulle vi nog må lite bättre. Även de som stöttar de som är ledsna mår ju dåligt till slut. Alla har en gräns. Det är därför vi borde hjälpas åt.

Just nu känns det som att allt mest blev svammel, men jag är bara så trött just nu. Det blir så ibland när det händer saker man inte riktigt kan styra över. När jag är lite piggare och orkar tänka klart och normalt igen ska jag komma på något vettigt att säga. Om vad som helst. Men nu ska jag försöka vila.

Jag är riktigt trött på tekniken idag. Min telefon har faktiskt skött sig rätt okej ett tag nu men igår drog det igång igen. Nummrena försvinner, inte bara vissa som förut utan alla nummer. Min telefon berättade också för mig att den var spärrad igår. Hur fan då? Jag har ju inte spärrat telefonen! Men det var bara att starta om... Inte för att jag hat någon teckning eller "nätaccess" den mesta tiden, men ändå. Jag blir ganska tjurig.

Min dator, Balthazar, har också börjat bråka lite lätt. Den hänger sig och så måste jag tvångs-stänga av den. Det tar hundra år för den att starta upp igen också... Jag blir så trött! Men just nu så funkar ju Balthazar, obviously, annars hade jag ju inte kunnat skriva.


Undra hur girig man får vara egentligen? Jag vill ha en ny telefon, så att jag har en som faktiskt fungerar som det ska, och jag villl ha en minidator till skolan som börjar den 17 augusti... Bara en av de sakerna kostar ganska många pengar. Båda två blir dyrt... Och jag har ju inte fått några pengar än, det kommer ju först när skolan börjat och då är litteraturen och det första prioritet. Suck... Man blir så trött.

Våran ytterdörr har skrapat upp min häl. Blodigt och svidigt blev det. Tjusigt med en hudflik rakt ut och sipprande blod. Jävla dörrjävel! Hur ska jag kunna ha skor på mig nu då?

Idag är en sådan där dag som verkade börja helt okej, även om jag knappt sovit i natt, men som sedan ballade ur och blev mindre rolig. Det kan liksom bli så när man får veta att människor man litar på säger saker om en bakom ens rygg och sen inte vill stå för det. Jag är ju ingen expert, men det känns inte som att det är så man behandlar sina vänner. Att de här sakerna som sägs bakom min rygg dessutom påverkar mitt liv negativt är väl en sådan där sak som den här personen ens bryr sig om. Man brukar ju vanligtvis göra sitt bästa för att ens vänner ska må dåligt, eller hur var det nu?


Jag känner mig bara så besviken och ledsen att någon jag litar på kan gå bakom ryggen på mig så lätt. Än så länge har jag inte orkat ta samtalet, men mer än så här säger jag inte innan det är klart. Har ingen lust att göra samma sak och börja sprida det här bakom den personens rygg. Sånt är bara hyckleri. Men jag måste få ur mig tankarna någonstans innan. Samla mina tankar lite. Vill ju inte skrika i onödan, lika bra att fundera över vad som hänt och vad jag vill ha sagt först.

Det känns som att jag smälter i den varma lägenheten och jag är grymt rastlös. Spelen på facebook har som sagt blivit astråkiga och sist jag försökte spela Sims så bestämde sig spelet för att stänga av sig innan jag ens hunnit spara familjen. Okej, att jag tycker att det är mest kul att gör familjen, men helt ärligt så är det inte alls kul när 1,5 timmars grejande bara försvinner. Då blir jag förbannad och vill inte spela mer.

Det ger ju givetvis att jag inte tycker att något av det jag fanktiskt kan göra just nu är kul. För första gången på ganska så länge känner jag faktiskt att jag vill och har lust att sitta och levla min lilla druid i WoW. Det kan jag självklart inte... Mitt konto är inte laddat och jag kan inte ladda det. Jag måste helt enkelt bara sitta still och ha tråkigt. Störigt som fan. När jag vill nörda så kan jag inte. Jag kanske helt enkelt inte har någon rätt att vara nörd? Det kanske inte är meningen så.

Det är så dumt egentligen. Korkat rent av. Hela den där grejen med att man så gärna vill att folk ska kommentera och visa att de tycker att man är intressant... Jag är själv helt förskräckligt dålig på det. Känner mig bara fånig över att vara tvungen att lägga mig i en okänd människas liv. Nervös över att verka alldeles för inställsam eller klychig.. Och hur ska man stå ut från mängden så att denna lilla kommentar kan ge mig en extra läsare eller två? Kanske en liten länkning från en eller annan?

Nej, det är fånigt. Man vill ha så mycket, men är inte lika beredd att ge.
Det är mest bara prestige ändå.

Sitter i Stockholm och väntar på att klockan ska bli tillräckligt för att vi ska få åka hem. Det har varit jättekul, men idag är vi trötta och jag har riktigt mycket aj i fötterna så jag sitter här. Trött och gnällig med fula flipflops på fötterna. Har nämligen så illa skav av klackskorna att vi var tvugna att inhandla flipflops. För att jag ska kunna gå. Varmt är det i alla fall inte om fötterna när det regnar som nu.... Usch, usch.

Så frågan är nu hur man ska lyckas få tiden att gå lite lagom snabbt? Jag är redan trött på internet och pallen jag sitter på får min bak att kännas tillplattad och ganska så öm. Ajaj! Finns visst bara saker att klaga på idag. Kan vara sömnbristen också... Som gör mig extra mycket gnällig. Jag vill hem och sova och krama på katterna...

Jag ska berätta om allt kuligt sedan så klart. Men inte nu. Nu ska jag vara smågnällig ;)

Från att jag kom till Motala började min telefon bråka med mig. Riktigt osams blev vi dessutom. Det började så simpelt som att jag inte hade någon täckning och det var ingenting jag tänkte så jättemassor på eftersom att det kan vara så på vissa ställen i världen. Men när jag hade täckning och tappade den så fort jag försökte göra något med telefonen, typ sms'a, så försvann den. Genast. Ingen täckning. Så jag startade om min telefon. Den fungerade sm den skulle i en kvart, sen började den om.

När min telefon en aning senare ringde så gick det jättebra att svara och prata. Jag blev bedd att skicka vdare ett telefonnummer från mig till min glada pojkvän. Inga problem tänkte jag och skickade glatt iväg numret. Ett tag senare ringde min glada pojke igen och undrade om jag hade glömt något... "Nej" tyckte jag men sa att jag skulle skicka det igen. Att skicka det numret just då visade sig vara en väldig verkstad...

Ungefär en halvtimme tog det att skicka ett nummer. Nummret fanns nämligen inte på min telefon varken första eller andra gången jag tittade efter det. Borta med vinden. Så jag bestämde mig för att starta om igen. Kändes rätt logiskt, det funkade ju förra gången. Icke! Nu gick det knappt att starta telefonen! Jag fick förklarat för mig (via min display) att jag inte hade något SIM-kort. Märkligt, jag hade ju inte plockat ut det.

Till slut startade telefonen och jag fick iväg nummret jag skulle skicka. Efter det fortsatte min telefon att berätta för mig att jag inte hade någon nätaccess och att jag inte hade någon täckning. Varje sms jag försökte få iväg krånglade och krånglade. Det blev världens verkstad att höra av sig till världen utanför.



Det har blivit en aning bättre sen jag kom tillbaka till Norrköping, men det är inte ens roligt hur min telefon beter sig. Så vi kan väl komma överrens om att det inte är det att jag inte gillar den som ringer, det är min telefon som inte gör det, om det nu skulle vara så att jag inte svarar när någon hör av sig? Det där med min önsketelefon känns både mer lockande och mer omöjligt än någonsin. Nu är nämligen alla pengar slut och tills det löser sig är jag officiellt en snyltare. Fy fan för att vara snyltare...

Det är lika varmt hemma som det var i Göteborg. Fast det är mindre med sol. Hur som helst så är det en aning jobbigt ändå.. Lägenheten kan vi inte få korsdrag i så luften står mest still och är varm. Fläkten vi har kan ju inte finnas överallt samtidigt tyvärr.

Jag har ingen inspiration... Badar i svett istället.

Imorgon åker jag till Motala över ett dygn, men sen är jag tillbaka igen! Det måste ju faktiskt hända lite ibland.
För övrigt har jag fortfarande inte fått någon bild av mamma.

Solen lyser och det är förbannat fint utanför fönstret. Värmen i lägenheten ger mig lust att klä av mig naken och lägga mig i en hög i duschen för att bli lite sval. Men sådant kan jag inte göra just nu. Jag tvättar nämligen. Vädret är fantastiskt och jag sitter hemma och är sur. Tvätten måste tvättas, det är inte mer med det. Jäkla kläder att gå och bli skitiga... Taskigt tycker jag.