Tog en promenad till Trädgårdsföreningen och la mig i skuggan med en bok. Hur härligt som helst! Stötte på Iza med hennes trevliga vän också en liten stund, men mest satt/låg jag där helt själv och njöt av värmen. Det enda som fattades mig var något att tugga på.. Nu känner jag mer att det hade varit mysigt med ett gäng kompisar och kanske några öl eller en vinare. Sådär sällskapligt bara.

Idag är jag trött.. Inte bara för att jag faktiskt var ute igår, utan för att jag började veckan på ett sätt jag inte är van vid. Med en ordentlig frukost och en tur till gymmet. Så har jag fortsatt veckan med att göra mitt bästa för att underhålla och skapa nya vanor helt enkelt. Ändra mitt liv på sätt och vis. Se framåt på ett annat sätt än tidigare. Kanske var starten lite tuff för en sådan som jag som inte rört mig så mycket på ett tag nu. Men det gör ingenting.. Det blir ju bara bättre med tiden!

Jag är lite grinig för att jag inte har typ några bilder alls på Balthazar och just nu är jag i en period där jag använder honom mycket (eftersom han varit massor sjuk och inte fungerat som han ska). När jag inte har bilder blir det nämligen automatiskt mindre bloggande eftersom jag gillar att ha bilder med i inläggen.

Typiskt bortskämd med andra ord.

Ska lägga över massor bilder från mobilen lite senare. Så jag kan komma igång lite igen. Men först är mat bra... Så jag orkar sånt som man ska orka på dagarna.

Det är lustigt det där med hur saker och ting svänger i livet. Hur man ena stunden är lyckligare än någon annan (enligt sin egen uppfattning) och plötsligt känner man sig vilsen, bortkommen, trampad på och ganska så oälskad. Fel. Som att det är en själv det är fel på trots att det kanske inte ens är så att man gjort något fel. Ibland kanske till och med för att man bryr sig och tycker om för mycket...

Fraser som "jag älskar dig men jag kan inte vara tillsammans med dig" spökar i bakhuvudet. Även sådant som "jag älskar dig och skulle aldrig göra dig illa" med efterföljade svek av olika slag. När man hamnar i en situation man inte kan styra och som påminner om andra situationer med katastrofal utgång så är det tyvärr den enda referensen man har. Det är svårt att se vad som är så himla bra med en när man ändå inte verkar duga till. När man tror sig uppfylla de behov som finns (fysyska, psykiska, själsliga) så gott som en människa kan göra för en annan och ändå inte räcker ända fram... Vad gör man då? Är det fel på mig eller på den andre? Någon alls? Är det så att vissa människor är till för att bara älskas en stund och andra i en livstid? Varför i sådana fall och hur?

Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är. I alla fall så lång tillbaka jag kan minnas... Först nu börjar vakterna släppa in mig på vissa ställen utan att kräva legg först och då är det ställen jag besökt tidigare. Dessutom har jag ju lagligt kunnat gå på krogen i åtta år vid det här laget.

Jag har konstant fått hävda mig för att jag ser ung ut. Ännu mer när jag hade mitt långa, blonda hår. Det är jobbigt nog att vara ung vissa gånger... Att ses som praktikant på sin arbetsplats för att folk antar att man är 15 och inte 19 är en gnutta irriterande. Som att man inte har nog att bevisa som tonåring. Många har direkt antagit att jag varken kan eller vet någonting för att jag är ung och ännu mer för att jag ser yngre ut.

Å andra sidan har de som satt sig ner och pratat med mig ofta glömt bort just hur ung jag är. När jag var i 16-års åldern så glömde vänner till mig bort att jag var för ung för att kunna gå till en trevlig pub och ta ett glas vin till ett trevligt samtal. Helt enkelt för att de pratade med mig och såg min personlighet mer än min yta. "Lillgammal" är ett sådant ord jag har fått höra sen mellanstadietiden. Vad det egentligen innebär har jag nog aldrig riktigt reflekterat över.

Jag har många gånger trott att fixeringen vid ålder handlar mer om yta än det som faktiskt finns innuti en människa. Det finns många ungdomar som har varit med om saker och har erfarenheter som vissa vuxna aldrig ens kommer komma i närheten av. Det finns 15-åringar som är betydligt mer mogna och ansvarsfulla än vissa 45-åringar. Inte för att jag tänker påstå att åldern bara är en siffra, till viss del spelar faktiskt den där siffran roll, men ålder är mer än bara en siffra. Mer än slät eller rynkig hy.

En blogg jag börjat följa för inte så länge sedan (HandiHand) har skapat en del debatt. Hon är 18 och han är 44. De är oerhört förälskade i varandra. En del stöttar dem, en del förstår inte alls. Själv ser jag inte riktigt problemet... När jag läser deras inlägg så känns de oerhört jämspelta. Hade jag inte vetat åldrarna så hade jag nog antagit att de båda var i min ålder, kanske något äldre. Båda. Jag har inga svårigheter att se att de med största sannolikhet har mycket gemensamt med varandra och trivs ihop. På grund av deras personligheter. Inte på grund av deras ålder.

Jag kan förstå de som blir förskräckta... Men om jag som 15-åring hade blivit tillsammans med en 23-åring i sådana fall? Då såg jag ut som 13 kanske. Skulle det göra den (hypotetiska by the way) 23-åringen till Hebefil* om man baserar vår relation på att attraktionen bygger på mitt utseende? Då börjar vi nästan gränsa mot pedofili... Och det är inte okej i min värld.

Den här tjejen som är 18 kan mycket väl se ut som 25. Jag vet inte. Vissa unga tjejer gör ju det. Hon är hur som helst myndig och verkar väldigt mogen. Han är varken pedofil eller hebefil enligt definitionerna. Han är en man som råkar vara 26 år äldre än sin flickvän och hon är en ung kvinna som råkar vara galet förälskad i en 26 år äldre man. De råkar passa ihop personlighetsmässigt. Är det fel? Hade det i så fall varit lika fel om hon var 40 och han 66? Om hon hade varit den äldre av dem? Vart går gränsen?

Om min yta är ung och min insida är gammal... Vem får jag tycka om då? Och vem får tycka om mig? Är det rätt att dömma ut någons intelligens eller erfarenheter på grund av ålder?

Är det bara jag som funderar på sånt här?

---

*"Hebefili - definieras som vuxnas känslomässiga och sexuella intresse för pubertala ungdomar/barn som är i den aktiva pubertetsfasen"  (wiki)

Jag är så oerhört trött. Igår natt sov jag mellan fyra och fem timmar. Jag kunde helt enkelt inte somna trots att jag ville det. Så skulle jag iväg och hjälpa Ronja med en koreografi också, så allt för länge ville jag ju inte sova heller... Mat är bra innan träning och allt det där.

Älsklingen kom hem igår (tidigare än förväntat igen) och mös med mig och katterna. Han är också massor trött, men är på jobbet idag som vanligt så klart. Det är skönt att veta att han trivs. Jobbigt när han är borta mycket, men fortsätter det såhär så tänker inte jag klaga i alla fall. En natt i veckan överlever jag ju!

Katterna har bestämt sig för att vara jobbiga mest för att vara jobbiga... Mest Bus så klart. Trots mängder med leksaker så är han ofta uttråkad. Han har ju bort leksakerna direkt liksom. Då är allt som man inte får göra kul. Tugga sönder kartong och papper till konfetti, leka med mammas fötter, leta efter matrester i diskhon, klättra i bokhyllan, jaga Aylas svans, gömma mammas nagellack och smink och så vidare... Älskade kattskrälle... Ayla mest sover och spinner när Bus inte terroriserar henne. Mysboll.

Undrar om man ska städa lite? Jag tror det.. Suck.

Bästaste Misaa skickade en länk till mig på facebook. Med en videotutorial om naglar... Jag blev kär och kollade igenom användarens alla videos och nu är jag supertaggad att testa själv! MEN jag måste ha plastmuggar... Vill inte råka pajja våra koppar och så för att jag vill experimentera en del... Typiskt...

Här sitter jag i godan ro och nördar mig. Spelar Heroes V expansionen Hammers of Fate alltså. Så säger Balthazar "nej, nu vill inte jag mer" går till bluescreen och startar om. "Suck" tänker jag... Men, men.. Det är inte värre än att starta om spelat. Trodde jag.

Nu är det spännande. Varje gång jag klickar på "Load game" så avslutas spelet. Why? Varför gör du såhär mot mig älskade gamla dator? Jag blir ju ledsen i ögat och deprimerad på dig.

Det här är något jag funderat till och från över sedan Lollo fick sin dotter för ett antal år sedan... Jag fick då lära mig att pappan till barnet inte alls ansågs vara pappa enligt lag eftersom han och Lollo inte var gifta med varandra. De var sambos och hade varit tillsammans sen innan hon blev gravid, men ändå räknades han automatiskt inte som pappa. Lollo kunde ju ha varit med någon annan liksom, fast bara för att hon inte var gift. Gifta kvinnor är ju aldig otrogna.

Nog för att lagen är föråldrad, men det är väl ändå ingen ursäkt för att den är där? Det är väl snarare ett större skäl att göra någonting åt det? Varför görs det ingenting?

Om jag och J-man fick barn om ett år, utanför äktenskap då, så skulle jag känna mig kränkt över att bli ifrågasatt. Jag vet ju själv om jag varit med någon annan än min sambo och även om det nog tyvärr finns de som skulle ljuga för att täcka up en otrohet så vill jag inte per automatik bli ifrågasatt bara för att jag inte är gift. Hur J-man skulle känna som inte skulle ha rätt till sitt eget barn från födseln (enligt lag så är han ju inte pappa förrän papprena gått igenom) kan jag inte ens föreställa mig.

Om lagen ska behållas tycker jag att gifta ska bli behandlade precis lika dant. Kvinnor kan vara otrogna likaväl som män och i dagens samhälle med internetdejting, sexchatter och hemsidor för otrohet är det väl ändå enklare än någonsin att föra någon bakom ljuset? Ändra lagen eller, om den nu måste vara som den är av någon anledning, gör den lika oavsett relationsstatus. Diskriminering och kränkning är väl ändå inte någonting vi tycker är okej va?




Läs även:
Krångel för ogifta män att bli pappa - på pappret
"Min sambo erkände 1 aprol - processen ändå ett skämt"

Idag har varit lite extra bra. För första gången på länge, länge så hörde J-man av sig till mig från jobbet. Han ringde till och med! Pratade med mig en stund och berättade att han tänkte kompa ut de sista timmarna så att han kunde få lite extra tid med mig... Imorgon är det nämligen våran månadsdag igen, men då är inte J-man hemma. Han åker iväg och är borta till torsdag eller fredag igen.

Så han kom hem tidigare än vanligt och vi åt ihop för en gångs skull! Sen åkte vi ut till Ikano och fönstershoppade (ja, bättre blir det inte när ekonomin är kass). In på IKEA och titta på önskemöblerna igen också. Supermysigt! Jag skulle inte vara grinig om alla dagar var så här härliga kan jag lova!

Men innan J-man kom hem så lyckades jag faktiskt vara lite kreativ... Skissade två nya klänningar jag vill sy! Fast jag kan bara sy en utav dem nu. Om ens det... En halv har jag nog tyg till hur som helst!

Jag gick upp runt tio så jag har varit uppe ett tag, men det är först nu jag börjar vilja ha frukost. Kaffet är nere dock! J-man var gullig nog att göra det och ge mig det vid datorn. Bortskämnda jag! Nu är han hos en kompis han inte sett på flera månader och jag sitter här...

I kylen har jag min egengjorda, totally awesome, vitlöksdipp och på bordet framför mig står det en skål med en chipspåse i... Ska jag? Ja, det ska jag! Det är ju lördag och godis är inte riktigt min grej. Chips ska det vara!

Önskelistan för lägenheten så att säga... Förutom balkongmöblerna, golv till balkongen och ny bäddmadrass till sängen då. sen att vi behöver nåt att täcka in balkongen med för katternas skull... Allt blir dyrt liksom. Ja, du vet.

Men här har vi det jag önskar mig till lägenheten just nu. Allt är från IKEA och det är bara att klicka på bilderna för att komma till respektive produkt om det skulle vara så att du har samma smak som jag och har råd att förnya i ditt hem!

Bara för att jag inte hör av mig till J-man idag betyder det ju inte att jag inte vill/hoppas att han hör av sig. Killar är konstiga djur...

Har sovit ett tag eftersom det är sådant man gör när man inte är kry. J-man tog med sig i princip hela vårat hemmaapotek när han åkte igår och han (tillsammans med medicinen) är inte hemma igen förrän på fredag. Min förhoppning är att jag lyckas rota fram lite huvudvärkstabletter någon stans ifrån i alla fall. Så att jag slipper bli så tjurig här i min ensamhet!

Jag är sjuk och ynklig.. En perfekt dag att inte höra av mig till J-man och söka uppmärksamhet alltså!

Förut så hördes vi jämt. Berättade om allt, viktigt som oviktigt, som hände och jag älskade det. Så försvann det i princip helt när J-man bytte jobb och det har varit/är sjukt jobbigt för mig. Jag är nämligen sådan som vill veta allt (inte på ett kontrollerande sätt, men onödig information som att toalettpappret är slut roar mig), vill ösa kärlek över min partner och ser de meddelandena och liknande som små ljuspunkter i vardagen som då och då kan kännas ganska grå.

Vardagsromantiken som var så självklar är puts väck eftersom J-man är så trött. Det är jag som får stå för den... Vilket är helt okej med mig, men det är helt ärligt svårt då och då eftersom man liksom inte får något tillbaka även om jag förstår helt varför.

Idag ska jag iaf ägna mig åt mig. Så det så!

Det är svårt att inte bli avundsjuk ibland. När det går bra för andra. När andra blir erbjuden jobb man själv skulle vilja ha, vinner på lotto, förlovar sig, bildar familj, reser bort och så vidare... Det är svårt att inte avundas och känna att det är orättvist då och då. Det stör mig oerhört mycket att jag känner så. Jag är nämligen sådan som tycker om att glädjas med andra. Att känna sig glad och avundsjuk samtidigt är förvirrande och frustrerande. Så är det alldeles för lätt att ramla ner i den negativa spiralen om det är mycket bra som händer andra runt en medans ett eget liv står still eller kanske inte är så rosenrött på sina håll...

Hur hittar man balansen och blir av med all negativitet? Vad är hemligheten? Jag blir så trött på mig själv de gånger bitterheten tränger sig på. Det hjälper ju inte mig eller någon annan liksom.

Jag publicerade ett inlägg för 40 minuter sen och ett för en kvart sen... Inget av dem syns på min blogg. Det här kommer förmodligen inte göra det heller förrän långt efter jag skrivit det... Typiskt. Det är sånt jag kan bli sur på bland annat. Varför blir det så nu när det brukar gå rätt fort annars?

I lördags var jag och J-man på fest hos några av hans kompisar. Vi hade jättekul! Så när vi väl kom hem möttes vi av Ayla, som vanligt, och jag undrade vart Bus var. Insåg snabbt att något var fel... Jag kunde inte hitta honom. Så jag började kuta runt i lägenheten så snart J-man bekräftat att Bus inte var inne på toaletten hos honom. Någon minut senare var vi ute och letade... Förmodligen hade han lyckats klämma sig ut genom en fönsterspringa och ramlat ut.

Jag och bloggen drar inte alltid jämt. Ibland publiceras saker mycket långsammare än vad jag tycker är kul. Det och att man nästan aldrig kan klicka på länkar i det senaste publicerade inlägget. Undrar varför... Konstig grej liksom. Fast för det mesta gillar vi faktiskt varandra. Det ska erkännas.

Fick ju låna Iza's kamera och leka fotograf sist vi var i fotostudion! Och jag har glömt lägga upp bilderna.. Typiskt mig. Här är mina favoriter av de jag tog i alla fall. Har redigerat dem helt själv (beskurit och pillat på kontrast, ton, skuggor och högdagrar det vill säga), jag är ingen mästerfotograf dock... Men roligt var det!