Vi är ett trasigt par... Trötta, sega, int...
Vi är ett trasigt par... Trötta, sega, inte särskilt krya men väldigt kära och kramiga med varandra. Tur att vi har oss. Och panodil.
Jag fattar inte det här...
Det kliar i mina öron och i halsen.
Jag har huvudvärk och halsont och allt är bara jävligt jobbigt.
Vad fan är det för fel på mig?!?
Om man är katt så är det jätteskönt att so...
Om man är katt så är det jätteskönt att sova på en hög med skräp. Bara så du vet det.
Blandade känslor?
J-man spelar gitarr. Iron Maiden-låtar. Han är så duktig min älskling! Jag älskar faktiskt när han blir sådär inne i musiken och det blir han varje gång. Hela han lyser! Det är en av alla anledningar till att jag föll för honom. Talang, passion, karisma... Det är underbart!
Problemet är bara att mitt huvud gör ont... Elgitarr och huvudvärk är inte helt kompatibla. Jag vill inte att han ska sluta spela, men jag vill inte ha ont heller. Räknas det som i-landsproblem?
Usch... Blä... Gny...
Jag avskyr att må illa. Jag är rädd för att kräkas nämligen. Det gör ont. Kroppen krampar och man får ingen luft. Så vitt jag minns har jag aldrig kräkts utan att gråta. Bara tanken ger mig ångest.
Den senaste tiden har jag mått illa mycket och ofta. Riktigt varför vet jag inte... Men innan du börjar ropa "gravid" så ska du veta att jag har p-stav och inga planer på att skaffa barn nu (vilket jag nämnt tidigare). J-man har också mått dåligt, vad jag vet så har han inte känt det lika kraftigt men han har fortfarande också känt illamående. Om det är psykisk stress och liknande blä eller något vi fått i oss eller någon form av influensaliknande grej vet jag inte. Men det är frustrerande.
Suck.. Jag bara vill inte må dåligt mer. Jag vill må bra.
Mercoledì
Visst är jag provocerande?
Vad hände med det där med naturlig skönhet? Jag säger inte att det inte är något som finns, för det gör det i allra högsta grad, men man ser det sällan. Alla "kändisar" (vare sig vi pratar skådespelare, modeller eller bloggare) ska vara perfekta. Framställas som felfria med perfekt hy, tränade kroppar och stylat hår. De enda undantagen är de som bekräftar regeln. Tillhör det kändisskap att förlora sin identitet?
Egoina som vann Årets Blogg på Vecko Revyns Blog Awards är ett sådant undantag som bekräftar regeln. Hon har humor. Hon vågar visa upp sig som den normala tjejen hon är. Hon står för att magen putar lite och att allt inte är perfekt. Hon förtjänade sitt pris utan tvekan. Det finns en anledning till att hon blev framröstad bland större bloggar. Det finns en anledning till att hennes läsare är så lojala.
Jag erkänner glatt att jag tillhör alla de som gärna sminkar sig dagligen och tänker på hur jag klär mig med mera... Det är inget fel i att vilja vara fin. Att vara fin är dock relativt och borde inte mätas i mängd mascara och underlagskräm. Jag kan känna mig hur snygg som helst osminkad med otvättat hår, iklädd en av J-mans t-shirts och träningsbyxor. För att jag mår bra. Det som irriterar mig är att andra ser snett på mig om jag väljer att gå ut så. För att jag tycker att det är onödigt. Mitt ansikte är alltid mitt ansikte. Under all färg ser jag alltid likadan ut.
Jag kommer inte sluta sminka mig. Jag kommer inte heller sminka mig de dagar jag inte har lust eller orkar. Jag tänker göra precis som jag känner för och jag struntar i om folk tror att jag är perfekt eller inte. Jag är inte perfekt. Jag är människa. Jag är fåfäng, lat, envis, osäker, dryg, snäll, smart, nördig, dum, vacker, tjurig, ologisk.. Jag är mycket. Precis som alla. Men oavsett vad jag slänger i ansiktet eller låter bli att kladda på så är jag alltid jag.
Ingen är perfekt... Alla är vackra. Fuck normen och alla fördomar angående hur man ska se ut.
Video: Gitarr nybörjare
Mums!!!
Världens finaste pojkvän har gjort frukost till jag! Mackor med stekta ägg. Jag är så sjukt lyckligt lottad!
Förändring
Gammal bild.
Jag funderar mycket över det förflutna. Vissa delar saknar man, andra är man glad att man slipper. Det är allt annat än konstigt. jag tänker på bra och dåliga saker. Upplevelser, människor... Ensamhet, gemenskap. Jag kan inte påstå att jag minns mycket glada stunder även om jag vet att det fanns mycket skratt också.
Jag funderar över hur man kunde gå med på att behandlas illa av sina vänner i ena stunden och sedan ställa sig emellan den coola killen och den utsatta tjejen i nästa. Hur kan man vara både svag och stark samtidigt? Självklart är det inte konstigt att man är sårbar för de man tycker om, men det är märkligt att man fortsätter tycka om människor som är rent ut taskiga gång på gång. Inte för att jag är någon ängel, jag är också människa, men jag har inga direkta minnen av att jag skulle gjort sådana saker. Jag är däremot öppen för att höra om det. Jag är inte den jag var för tio-femton år sedan. Jag har svårt att tro att någon av oss är det.
Idag skulle jag inte tolerera att en av mina bästa vänner såg mig i ögonen och förklarade att ingen vill ha mig för att jag inte är lika snygg som hon. Jag skulle inte ignorera att mina närmaste gick bakom min rygg. Min kärlek ska inte få stå i vägen för teatern, mitt sociala liv eller arbete. Jag har låtit de jag älskar trampa på mig tillräckligt. Jag har trampat på folk utan att förstå vad jag höll på med förrän det var för sent. Det är inte okej. Jag gör mitt bästa för att inte göra om samma misstag igen. Sen är jag bara människa och jag kommer säkert göra fel igen.
Vad vill jag säga med det här? Jag vet inte. Jag funderar över det bara. Funderar och funderar. Jobbar för att jag ska vara så som jag önskar att andra kunde vara mot mig. Försöker tänka på hur mina handlingar påverkar andra människor. Ser över mina värderingar. Tänker, tänker, tänker... Jag kommer aldrig bli klar med det här. Så är det bara. Det är ett ständigt pågående arbete.
Inte än va?
Min gudmors son fick en liten dotter idag. Jättefin! Jag är verkligen jätteglad för deras skull!
Det har så klart startat barn-diskussionen här hemma. Mamma är sugen på barnbarn så hon påpekar det, allt annat än diskret. J-man börjar genast messa frenetiskt med henne samtidigt som han skrattar högt och lyckligt. Med jämna mellanrum påpekar han hur mycket han gillar min mor och hennes inställning. Jag småler... Han är så söt när han är sådär. Fast vi vet ju (och är väldigt överens) att just nu så blir det inga barn för oss. Jag har min giftasregel och ekonomiskt vore det inte till vår fördel. Det är inte dags helt enkelt.
Inte än... Men någon gång blir det.
Vill passa på att understryka att jag inte på något vis tycker att det är fel att skaffa barn tidigt bara för att jag väljer att inte göra det. Så länge man har tänkt igenom det och känner att det är rätt så tror jag att det kan bli hur bra som helst. Däremot gör det mig lite ledsen när jag hör om de som skaffat barn utan att förstå ansvaret som kommer med det (oavsett ålder). Hela livet förändras när man sätter ett liv till världen och den där grejen med "jag, jag, jag" är inte längre något som faktiskt är acceptabelt. Det finns någon annan som är viktigare då. Alla barn förtjänar kärlek och respekt. Sedan kommer man med största sannolikhet göra fel mer än en gång som förälder, det finns ingen absolut handbok, men om man inte kämpar och försöker göra rätt så kanske man borde gjort ett annat val...
Söndag...
Seg start skulle man kunna säga... Mysigt för all del, men ändå. Det är ju faktiskt rätt skönt att få allt man ska göra ur vägen först och sen bara lata sig.
Tanken är (för min del) att det absolut sista, sista ska bli klart med mitt rum i Ryd så jag kan lämna nycklarna och känna mig färdig med det momentet i alla fall. Ska bli grymt skönt. Jag är trött på att ha det hängande över mig. Problemet är ju (i-landsproblem) att vi inte alltid har tillgång till bil hur som helst och när man städar ur det sista och ska bära med sig mopp och allt vad det är efteråt så är det klart smidigare att ha bil. Dessutom så behöver vi nästan ta med älsklingens dammsugare dit för att det ska bli riktigt bra och den tar man helst inte på bussen... Så vi väntar en stund till. Snart så ska vi nog kunna få låna bil förstår du! (Lyx, lyx!)
Älsklingen har planerat en ännu mer arbetsam dag. Men vi får nog faktiskt se hur pigg han är i eftermiddag. Konstigt nog tenderar man ju att bli superseg när man inte gör något särskilt. Dyker hans glada vän upp så kan nog motivationen komma igång hur som ändå!
Ja, det är väl rätt händelselöst idag helt enkelt.. Bara tråkiga vardagssaker som är rätt ointressanta men väldans nödvändiga som händer. Jag är en tråkig katt. Får försöka lösa det på något vis...
Massor mys och gos :-D
Massor mys och gos :-D
Vi har myskväll med chips, dipp, godis och...
Vi har myskväll med chips, dipp, godis och läsk! Film också så klart. J-man är inte rädd för att ge en musikal eller två en chans heller, till skillnad från en del fega pojkar ;) Väldigt skönt att bara ta det lugnt hur som helst. Hoppas du har det minst lika bra!
Tequila suicide... Hahaha!
Härligt att det finns folk med humor i det här landet också ;)
Morrn och så!
Det känns väldigt bra att J-mans första reaktion när jag klantar mig och tappar skeden i kaffekoppen så den försvinner är att ta en bild på mig... Eller nåt. Jag är rätt klantig.
Jag skulle åkt till Norrköping på kollationering idag, men saker och ting förändrades. Ja, det blir ju faktiskt så ibland. Folk blir sjuka, det är problem med tekniska saker osv... Inget man kan styra över. Så det blev inte så. Självklart blir jag lite deppig. Ser man fram mot något och det inte blir av blir man ju besviken. Snart löser det sig dock och det kommer komma igång i alla fall.
Ingen aning om vad jag ska göra idag.. Motivationen är i botten. Tjoho...
Jag hittar inte kameran så det blir lika s...
Jag hittar inte kameran så det blir lika suddigt som vanligt! Jag har kladdat lite på mig själv mitt i morgontröttheten... En ankh med vingar och en liggande åtta på "bröstet". Den får bilden jag rivas om och om igen som en hyllning till de som lämnat oss för tidigt. Ibland så kan klotter betyda massor.
J-man vet inte om det, men de här ska spri...
J-man vet inte om det, men de här ska spridas ut i lägenheten så han kan hitta dem när han kommit hem från jobbet. Vi tycker om det här med kärlek hemma hos oss förstår du!
Gorgeous!
Jag har pillat med mina naglar igen... Det är allmänt bra för självförtroendet. I min värld. I feel pretty!
Kom inte och säg att jag inte ätit en orde...
Kom inte och säg att jag inte ätit en ordentlig frukost idag i alla fall ;)
Starka människor
Emma delar med sig av hennes historia... Jag lämnar över:
"Jag vet att jag är lyckligt lottad som har en familj som håller ihop, jag har en underbar pojkvän som älskar mej, jag har bra betyg från både grundskolan och gymnasiet och jag lyckades ta mej in på en utbildning på universitet med enbart gymnasiebetygen. Jag har klarat av halva min utbildning redan och klarar av att bo i en egen lägenhet. Men ändå känns inte allt bra... De känns som om nått fattas, jag vet bara inte vad det är. Känslan har alltid funnits där oxå.
Ja vet inte riktigt vad jag ska ta mej till, denna ständiga saknad gör att jag mår väldigt dåligt. Jag får oxå en känsla av att jag aldrig räcker till. Jag är inte tillräckligt bra på de jag gör, ja är inte tillräckligt snygg, jag mår inte tillräckligt bra. Det duger lixom aldrig. jag jämför mej för mycket med andra. ALLA andra är snyggare än mej. ALLA andra är bättre än mej. dett gör att jag känner att ja måste bevisa att jag är bra på nått, men de brukar aldrig sluta bra, för jag är oxå en sån person som aldrig vill skryta. säger nån att de jag gjort är bra så tycker jag att nån annan gjorde det bättre, för jag är rädd att folk ska tycka att jag är egoistisk om jag tar åt mej och tror att jag gjort något bra. de känns som om de sitter nån på min axel och säger åt mej vad ja ska tycka och tänka om folk. Ja vet inte om denna figur är jag själv eller om jag hittat på att det är någon annan. men allt måste ju komma från mej själv ändå? eller hur? för det är ju bara jag som kan se denna figur...
Jag har aldrig känt att jag blivit accepterad för den jag är, inte helt iaf. även detta är förmodligen något som jag inbillat mej. detta är även en av många saker som lett till mitt självskadebeteende, jag har tyckt att jag ändå var så ful så några ärr gjorde väl ingen skillnad... å de visade ju sej att de inte spelade nån roll, för de var ingen som brydde sej om det i alla fall. för under de 7 år som ja faktiskt har lidit av detta beteende så är det först nu som någon verkligen visat på riktigt att det finns folk som bryr sej, visst har jag fått höra att: "du borde sluta" och " tänk på vilka fula ärr du får" i ganska många år nu.. men de är ingen som har visat med någon form av handling att de har brytt sej fören nu.
P är nog den bästa människan jag har mött, han hjälper mej så mycket. men de är så frustrerande att se hur besviken han är när han inte lyckas, hur dåligt han mår över att inte få mej att må bra. Han har lyckats få mej att sluta med självskadningen, men jag vet inte hur länge till det håller. förlåt, men så är det faktiskt. jag kämpar varje dag med att slå bort tankarna på nya sår och hur ja ska göra för att andra inte ska se det. Jag vill så gärna bli fri, men så länge jag känner att jag inte duger som jag är så kommer jag inte heller kunna sluta skada mej själv. den delen av mej måste bort. långt bort. men jag vet inte hur jag ska få bort den. men jag lovar att jag kämpar! och jag kommer fortsätta kämpa tills jag lyckas.
Jag vill oxå tacka alla mina vänner, för även om alla inte visat att de bryr sej på samma sätt som P har visat de, så finns dom ändå i mitt liv och bara det är jag otroligt tacksam för! ♥"
Du hittar Emmas blogg HÄR.
Jaha?
Jag var iväg och tog en öl (tre) med E igår. Riktigt trevligt! Som alltid visserligen. Jag har en misstanke om att det inte går att ha trist med just den människan...
Nu sitter jag och känner att det är time att röra sig mot skolan och illamåendet slår mig som en slägga i magtrakten. Är jag bakis? Det är faktiskt första tanken som slår mig. Men jag är inte den som blir bakis på tre öl. Jag häller nämligen inte i mig alkoholen, utan tar det lugnt och känner efter. Däremot så kan det vara stressen över CSN och så som dyker upp åter igen. Förstör. Någon influensa tänker jag nämligen inte gå med på att det ens finns en minimal chans för.
Så jag ska åter igen be om anteckningar från en awesome klasskamrat. Ge magen en timme eller två och tvinga den att må bra tills eftermiddagslabben som senast. Så det så.
No need to read this!
Jag känner mig som en brunn av klagan.
Folk pratar om valet och uttrycker sitt missnöje till höger och vänster. Ja, båda sidor har väl en eller annan sak att säga helt enkelt. Det är inte det jag funderar på. Det är inte det jag har min blogg till. Jag lämnar politiken till de som är mycket mer insatta.
Jag tänker på saker som ligger närmre mig just nu. Det vill säga kärlek, skola, ekonomi... "Normala vardagssaker". Jag är van vid att knappt ha pengar, men jag känner ändå svartsjuka gentemot de som har råd att unna sig saker. Jag är lycklig med min sambo, men känner mig ändå svartsjuk när andra par gör saker som visar att de hör ihop (förlovningar, tatueringar, barn osv). Jag är intelligent och har för det mesta ganska lätt att förstå, men ändå känner jag mig dum när någon annan kan mer än vad jag gör.
Oavsett hur bra/dåligt jag har det så hittar jag på sätt och vis hela tiden anledningar för att göra allt värre. I min lilla värld alltså. Det stör mig något helt otroligt, men sanningen att säga så kan jag inte styra över de där tankarna oavsett hur mycket jag vet och förstår att de är totalt onödiga. Jag är faktiskt bara människa.
Jag hade som du ser ingenting viktigt att säga... Om du ändå tog dig igenom texten så säger jag massor tack och hoppas du kan glömma dravlet snart. Här är en gammal bild istället:
Typ 2005?
Mina riktiga föräldrar?
Nintendo DS Lite
Igår sprang jag och J-man en runda på stan. Fönstershoppade lite kan man säga. Och mitt i allt fick jag för mig att gå in på GAME. Jag är ju faktiskt en av alla de tjejer som tycker att sånt är kul, även om jag står utan konsoll för tillfället.
Drömmen om en egen liten Nintendo DS eller PSP väcktes igen och efter en del tittande på spel så konstateras det att Nintendo DS Lite är min nya kärlek. Blir jag rik är det genast den som får följa med mig hem. Spel finns i mängder! Mina absoluta favoriter tänkte jag visa upp i alla fall (och så skriver vi en liten lista också.. Det finns för mycket intressant).
Last Window
Via Megastore
Beskrivs som mer än novell än ett spel. Helt perfekt som en bokmal som jag! Mycket story helt enkelt. Och spänning...
Alice in Wonderland
Via Testfreaks
Kan du motstå tanken på att rädda underlandet? För det kan inte jag. Dessutom så spelar man inte som Alice (vilket är lätt att anta) utan andra karaktärer. Till att börja med den vita kaninen...
Dr Kawashima's Brain Training
Via Nintendo.se
Jag gillar att utmana mig själv lite då och då så det där med hjärngympa känns helt rätt. Det är kul. Det är min grej helt enkelt!
Och så en lista... Alla titlar är länkade dit jag hittade dem givetvis. Det finns som sagt massor intressanta spel!
- Resident Evil: Deadly Silence
- New Super Mario Bros
- Professor Layton and Pandora's Box
- Etrian Odyssey
- Colour Cross
- Jewel Master: Cradle of Egypt
- Mario Party DS
- CSI: Crime Scene Investigation - Dark Motives
- Ghostbusters the Videogame
- Petz: My Kitten Family
- Puzzle Quest 2
- Witches and Vampires
Som du ser gillar jag väldigt olika saker.. Allt från fjantiga barnspel till rollspel och vad det är. Kul hur som helst!
Video: Presenterar bloggen
Lyckas inte få någon bra bild, men det här...
Lyckas inte få någon bra bild, men det här är ännu ett bevis på att J-man är bäst! Nya underkläder och skjortan jag suktat efter. Han skämmer bort mig :)
Avundsjuk!
Underbara Iza köpte idag en skjorta som jag suktat efter länge... Ja, inte exakt den eftersom jag inte visste att den fanns, men exakt en sådan jag tänkt mig länge. Så jag är grymt avis. Precis den färgen jag ville ha med! Morr på dig Iza ;) Jag kommer härma dig om jag får råd!
Är den inte så snygg så man nästan svimmar av?
Älskling jobbar idag och gick strax innan ...
Älskling jobbar idag och gick strax innan jag släpade mig ur sängen. Det här var vad som mötte mig i köket. Är han inte bara bäst?
Bra där!
Jag sprang in en sväng på toaletten och insåg att jag lyckats få läppstift runt ganska precis hela munnen. Mycket snyggt måste jag säga. Också extremt snällt av mina fina klasskamrater att inte berätta att jag såg ut som Jokerns feminina kusin eller tvillingsyster eller nåt... Nu var de nog mer intresserade av matteuppgifterna än mitt smink, men ändå!
Starka människor
Jag har fått in ännu en historia. Den här gången från en tjej som heter Kim. Hon har ingen blogg, men här är hennes berättelse:
hela min destruktivitet handlar om relationer. hur jag lyckats träffa det mest "konstiga". vänner som i slutändan bara fryser ut dig,
du får inte vara med din bästa vän (som jag faktiskt hade då), för då blev jag undviken hela dagen i skolan, senare påhoppad av dem
innan gympan. fick ofta höra flera gånger att jag jämt såg så sur ut, eller rättare sagt: jag var sur.
jag kunde egentligen vara ganska glad. jag gillade ju mitt kompisgäng.
jag fick heller inte prata om det som betydde, mina dikter. jag hade en period på nästan 2-.3 månader där jag inte riktigt
sa något alls, ingen ville höra. jag var deras svans, något dem hade att styra, i stort sett. dem 'populära' sa till och med att dem var elaka,
och så fort dem hade pratat med mig, så kom frågorna efteråt, att jag inte skulle prata med dem osv.
jag stod emellan där, tror jag.
det har varit så många bråk, minst ett varje år. där saker varit så onödiga. om hårspänne, till tjockis. ärlighet
blandat med lögner. just bråket om "hårstpännet" (som jag kallar det), är så otroligt löjligt. jag var iaf ärlig till
den jag gillade mest, som det handlade om. det tog hus i helvete. jag var lögnaren. jag var svikaren. jag berättade
bara sanningen.
vid en skolavslutning skulle jag ha kjol.. det 'fick' jag inte ha. för då skulle jag "..bara vara som oss hela tiden..."
jag vart skitsur. "jag får väl ha vad jag vill eller?!" var mitt svar. sen drog jag snabbast möjligt till tåget.
dem grimaserar åt mig på tåget/skakar på huvudet åt mig. en bekant till oss, mindre populär tjej, tog sin chans.
ringde mig efteråt, berättade att dem pratat skit om mig, hur ***** hade sagt att hon hoppades "att hennes byxor skulle spricka
när hon satte sig ner, för hon var så tjock" - för att citera direkt.
jag hade slutat med godis i 3 veckor, jag började igen.
det var en fredag allt hände, på måndagen undvek jag dem, skitledsen. på en SO lektion efter lunchen så retas dem mig,
och då brister det. en klasskompis frågar vad som hänt... berättar... letar reda på dessa personer, berättar: chock.
denna bekanta, hade hittat på allting för att frysa ut mig.
jag har aldrig skrikit så högt i falsett när hon försökte säga förlåt, jag har aldrig hört någon be på sina knän
att inte berätta för lärarna. jag har aldrig blivit så jävla sårad av någon som på ett sätt *var mer utstött än vad jag var*
hur skulle jag lita på folk?
ett litet litet ärr på vänster hand är mitt första rakbladsärr. jag visste inte hur man gick tillväga då. men det kom senare.
även då så ville det inte höras. jag visade det såret, "titta vad jhag gjort" - jättestolt. enda gången dem bad mig lägga av.
efter högstadiet träffade jag min första kille, och jag visste egentligen redan innan vi blev tsms att detta skulle gå åt skogen..
redan efter 1-2 månader frågade han mig om han fick ha sex med andra, för att jag var för liten (jag var 14 år), han var 16.
hur svarar man på sådant? jag visste inte bättre, jag gick väl på det antar jag, men jag vet inte om han hade sex med någon annan.
jag minns att han frågade, det är allt.
det var väl under det förhållandet bråken kom oftare, och skada sig själv blev mer och mer en grej jag gjorde. han var allt jag hade.
min familj var inte viktig längre. jag bråkade ändå bara med dem, framför allt pappa och en av mina äldre systrar. vi har bråkat så pass
att hon stått med en pall en meter från mitt huvud. anledningen: hon fick inte låna min cykel till tåget.
jag började skrika/gråta. sen kom hon med kökspallen, jag satt i kökssoffan, jag dök ner för att ta skydd, hon slog inte. det räckte med att ha
den höjd, livrädd. jag kunde inte äta, grät/hostade upp min knäckemacka, oboyen smakade inte alls.
jag var rädd för henne i månader efter (iaf minst 2 månader), hon fick inte ta i mig. mamma trodde mig inte. hon sa att jag ljög, min syster alltså.
jag grät och förklarade, men nej, mamma visste inte vem hon skulle tro på.
hemma hos killen var inte allt bättre,vi bråkade ofta. för mycket egentligen. sömnbrist, sex som egentligen inte alls var speciellt
nödvändigt. hade jag klarat det, hade jag varit oskuld fortfarande (iaf innan jag träffat min nuvarande), men ja, det sket sig. han var full,
jag hade nog sex med honom för att jag inte visste bättre. jag hade fyllt 15 drygt 2 veckor innan. det är mycket från förhållandet jag helst vill
glömma, men många saker där att gjort mig mer sårbar, samtidigt som det gjort mig starkare.
2006 vågade jag äntligen göra slut iaf, jag har aldrig känt mig så fri.
ärren hade under denna tid blivit fler. 1 självmordsförsök, och ett planerat, 4 självmordsbrev är skrivna. jag hittar dem inte idag,
men dem är inte kastade.
när jag väl började gymnasiet så började allting helt underbart. men även där upprepade sig delar av högstadiet. men i helt andra
kategorier. minns innan jullovet i andra ring, jag är helt förstörd, pga bråk med en kär vän. mamma kommer upp på mitt rum
för att jag gråter. gråter högt, och säger att jag inte riktigt orkar, det är så jobbigt.
på en meters avstånd, med armarna i kors, frågar mamma: "vill du byta skola?"
pappa kommer upp, asförbannad.. minns inte mer av det så, mer än att jag bara grät och grät.
jag fick inte en kram. bara frågan om jag ville byta skola.
-
pappa är också den som berättat att jag är den som skapar den tråkiga stämningen hemma.
när jag var mellan 13-20, så hade jag ärligt inte riktigt brytt mig om pappa försvann eller dylikt.
jag hatade honom. fullständigt. folk har försökt säga att längst in gör du inte det, mitt svar är fortfarande
"det måste varit djupt begravet, för jag kunde inte hitta det, om jag så letade".
'en notis: jag hade mellan 2007(november)-2008(sep-oktober), nästan inte rört min arm,
men två olika händelser fick mig att börja igen. det första var, enligt rättning från psykolog:
ett lättare våldtäktsförsök, som inte gick igenom.
och det andra ett sexuellt utnyttjande vid nästan sömn, medvetslös trötthet, närvarande, men ändå inte.
nej sades flera ggr. idag säger denna kille att det gjorde jag inte alls, jag vet vad jag sagt.
han visste morgonen därpå att jag sagt nej. för det var enda konversationen jag hade med honom.
"jag sa faktiskt nej". hela tiden. en anmälan gjordes.
i stort sett alla relationer jag haft från högstadiet tills nu, idag, har på ett eller annat
sätt sårat mig, varit i bråk, i vissa fall aldrig hittat tillbaka. i vissa fall har allting byggts på en lögn.
relationer är svårt. framför allt när alla säger samma sak. "det är ditt fel, Kim, ditt fel att det är såhär".
mina ärr är inte tydliga idag mot vad dem varit, pappa vet ingenting om att jag skadat mig. mamma vet,
men pappa får vi inte berätta det för. mina syskon vet, men jag tror inte dem förstår.
jag har fortfarande kontakt med en psykolog, sen 3 år tillbaka, jag mår betydligt bättre idag.
men som föregående talare till "starka människor", tankarna är svåra att bli av med.
jag önskar alla lycka till med deras liv, så ska jag fortsätta med mitt.
tack./ Kim"
"jag kan ärligt inte säga när jag började göra mig illa.. någonstans i högstadiet tror jag. när dikter blev mitt sätt att hantera
olika former av känslor, framför allt kärlek. framför allt killen i 7C, det var mer i åttan jag vart kär. sådär på riktigt.
det finns 64 dikter, som enbart handlar om honom, och vi hade skåpet bredvid varandra. jag tappade andan när jag såg honom, bokstavligen.
vi hade pratat lite, smsat lite. efter några månader kom första smällen, min första riktiga sår av kärlek,
om han inte ville något, frågade jag varför han började smsa mig över huvudtaget, svaret löd: "jag visste inte ens vem du var, fick numret av ******,
som sa att jag skulle smsa"
det tog rätt hårt. någonstans där föll jag. (mitt hjärta krossades verkligen)
olika former av känslor, framför allt kärlek. framför allt killen i 7C, det var mer i åttan jag vart kär. sådär på riktigt.
det finns 64 dikter, som enbart handlar om honom, och vi hade skåpet bredvid varandra. jag tappade andan när jag såg honom, bokstavligen.
vi hade pratat lite, smsat lite. efter några månader kom första smällen, min första riktiga sår av kärlek,
om han inte ville något, frågade jag varför han började smsa mig över huvudtaget, svaret löd: "jag visste inte ens vem du var, fick numret av ******,
som sa att jag skulle smsa"
det tog rätt hårt. någonstans där föll jag. (mitt hjärta krossades verkligen)
hela min destruktivitet handlar om relationer. hur jag lyckats träffa det mest "konstiga". vänner som i slutändan bara fryser ut dig,
du får inte vara med din bästa vän (som jag faktiskt hade då), för då blev jag undviken hela dagen i skolan, senare påhoppad av dem
innan gympan. fick ofta höra flera gånger att jag jämt såg så sur ut, eller rättare sagt: jag var sur.
jag kunde egentligen vara ganska glad. jag gillade ju mitt kompisgäng.
jag fick heller inte prata om det som betydde, mina dikter. jag hade en period på nästan 2-.3 månader där jag inte riktigt
sa något alls, ingen ville höra. jag var deras svans, något dem hade att styra, i stort sett. dem 'populära' sa till och med att dem var elaka,
och så fort dem hade pratat med mig, så kom frågorna efteråt, att jag inte skulle prata med dem osv.
jag stod emellan där, tror jag.
det har varit så många bråk, minst ett varje år. där saker varit så onödiga. om hårspänne, till tjockis. ärlighet
blandat med lögner. just bråket om "hårstpännet" (som jag kallar det), är så otroligt löjligt. jag var iaf ärlig till
den jag gillade mest, som det handlade om. det tog hus i helvete. jag var lögnaren. jag var svikaren. jag berättade
bara sanningen.
vid en skolavslutning skulle jag ha kjol.. det 'fick' jag inte ha. för då skulle jag "..bara vara som oss hela tiden..."
jag vart skitsur. "jag får väl ha vad jag vill eller?!" var mitt svar. sen drog jag snabbast möjligt till tåget.
dem grimaserar åt mig på tåget/skakar på huvudet åt mig. en bekant till oss, mindre populär tjej, tog sin chans.
ringde mig efteråt, berättade att dem pratat skit om mig, hur ***** hade sagt att hon hoppades "att hennes byxor skulle spricka
när hon satte sig ner, för hon var så tjock" - för att citera direkt.
jag hade slutat med godis i 3 veckor, jag började igen.
det var en fredag allt hände, på måndagen undvek jag dem, skitledsen. på en SO lektion efter lunchen så retas dem mig,
och då brister det. en klasskompis frågar vad som hänt... berättar... letar reda på dessa personer, berättar: chock.
denna bekanta, hade hittat på allting för att frysa ut mig.
jag har aldrig skrikit så högt i falsett när hon försökte säga förlåt, jag har aldrig hört någon be på sina knän
att inte berätta för lärarna. jag har aldrig blivit så jävla sårad av någon som på ett sätt *var mer utstött än vad jag var*
hur skulle jag lita på folk?
ett litet litet ärr på vänster hand är mitt första rakbladsärr. jag visste inte hur man gick tillväga då. men det kom senare.
även då så ville det inte höras. jag visade det såret, "titta vad jhag gjort" - jättestolt. enda gången dem bad mig lägga av.
efter högstadiet träffade jag min första kille, och jag visste egentligen redan innan vi blev tsms att detta skulle gå åt skogen..
redan efter 1-2 månader frågade han mig om han fick ha sex med andra, för att jag var för liten (jag var 14 år), han var 16.
hur svarar man på sådant? jag visste inte bättre, jag gick väl på det antar jag, men jag vet inte om han hade sex med någon annan.
jag minns att han frågade, det är allt.
det var väl under det förhållandet bråken kom oftare, och skada sig själv blev mer och mer en grej jag gjorde. han var allt jag hade.
min familj var inte viktig längre. jag bråkade ändå bara med dem, framför allt pappa och en av mina äldre systrar. vi har bråkat så pass
att hon stått med en pall en meter från mitt huvud. anledningen: hon fick inte låna min cykel till tåget.
jag började skrika/gråta. sen kom hon med kökspallen, jag satt i kökssoffan, jag dök ner för att ta skydd, hon slog inte. det räckte med att ha
den höjd, livrädd. jag kunde inte äta, grät/hostade upp min knäckemacka, oboyen smakade inte alls.
jag var rädd för henne i månader efter (iaf minst 2 månader), hon fick inte ta i mig. mamma trodde mig inte. hon sa att jag ljög, min syster alltså.
jag grät och förklarade, men nej, mamma visste inte vem hon skulle tro på.
hemma hos killen var inte allt bättre,vi bråkade ofta. för mycket egentligen. sömnbrist, sex som egentligen inte alls var speciellt
nödvändigt. hade jag klarat det, hade jag varit oskuld fortfarande (iaf innan jag träffat min nuvarande), men ja, det sket sig. han var full,
jag hade nog sex med honom för att jag inte visste bättre. jag hade fyllt 15 drygt 2 veckor innan. det är mycket från förhållandet jag helst vill
glömma, men många saker där att gjort mig mer sårbar, samtidigt som det gjort mig starkare.
2006 vågade jag äntligen göra slut iaf, jag har aldrig känt mig så fri.
ärren hade under denna tid blivit fler. 1 självmordsförsök, och ett planerat, 4 självmordsbrev är skrivna. jag hittar dem inte idag,
men dem är inte kastade.
när jag väl började gymnasiet så började allting helt underbart. men även där upprepade sig delar av högstadiet. men i helt andra
kategorier. minns innan jullovet i andra ring, jag är helt förstörd, pga bråk med en kär vän. mamma kommer upp på mitt rum
för att jag gråter. gråter högt, och säger att jag inte riktigt orkar, det är så jobbigt.
på en meters avstånd, med armarna i kors, frågar mamma: "vill du byta skola?"
pappa kommer upp, asförbannad.. minns inte mer av det så, mer än att jag bara grät och grät.
jag fick inte en kram. bara frågan om jag ville byta skola.
-
pappa är också den som berättat att jag är den som skapar den tråkiga stämningen hemma.
när jag var mellan 13-20, så hade jag ärligt inte riktigt brytt mig om pappa försvann eller dylikt.
jag hatade honom. fullständigt. folk har försökt säga att längst in gör du inte det, mitt svar är fortfarande
"det måste varit djupt begravet, för jag kunde inte hitta det, om jag så letade".
'en notis: jag hade mellan 2007(november)-2008(sep-oktober), nästan inte rört min arm,
men två olika händelser fick mig att börja igen. det första var, enligt rättning från psykolog:
ett lättare våldtäktsförsök, som inte gick igenom.
och det andra ett sexuellt utnyttjande vid nästan sömn, medvetslös trötthet, närvarande, men ändå inte.
nej sades flera ggr. idag säger denna kille att det gjorde jag inte alls, jag vet vad jag sagt.
han visste morgonen därpå att jag sagt nej. för det var enda konversationen jag hade med honom.
"jag sa faktiskt nej". hela tiden. en anmälan gjordes.
i stort sett alla relationer jag haft från högstadiet tills nu, idag, har på ett eller annat
sätt sårat mig, varit i bråk, i vissa fall aldrig hittat tillbaka. i vissa fall har allting byggts på en lögn.
relationer är svårt. framför allt när alla säger samma sak. "det är ditt fel, Kim, ditt fel att det är såhär".
mina ärr är inte tydliga idag mot vad dem varit, pappa vet ingenting om att jag skadat mig. mamma vet,
men pappa får vi inte berätta det för. mina syskon vet, men jag tror inte dem förstår.
jag har fortfarande kontakt med en psykolog, sen 3 år tillbaka, jag mår betydligt bättre idag.
men som föregående talare till "starka människor", tankarna är svåra att bli av med.
jag önskar alla lycka till med deras liv, så ska jag fortsätta med mitt.
tack./ Kim"
Det blir klänning idag. Känns som att jag ...
Det blir klänning idag. Känns som att jag vill vara lite fin liksom... Fast strumporna passar ju inte riktigt... Tur att jag har stövlar då! Puss
Jag drömde att jag bloggade i natt... Ska ...
Jag drömde att jag bloggade i natt... Ska jag kanske ta det som ett tecken att jag bör komma igång igen? Jag tror det!
Pimpar ovven...
Det här är vad jag har pysslat en del med i helgen. Jag behöver nåt som inte är plugg eller lägenhet att fokusera på då och då som du förstår. Så jag pimpar min ovve. Känner mig inte klar än, men fin tycker jag att jag är för det! Och jag får ha suddiga bilder också. Jag är faktiskt inte helt pigg...
Btw...
När sjutton ska jag använda den då?
Jag går ju aldrig på kravall ju...
Un giorno alla volta...
Jag är visst helt slut nu för tiden. Bloggen får ingen uppmärksamhet och det ger mig dåligt samvete, men samtidigt så har jag nog inte så mycket att säga. Det kommer när det kommer helt enkelt. Så jag har inte glömt! Det är bara det att jag just nu får ta en dag i taget...
Starka människor
Jazzy berättar sin historia, den sista jag fått in so far:
Nu i efterhand önskar jag att jag aldrig hade börjat med skiten, för det är ett rent helvete att ta sig ur! Jag är inte fri än, varje dag är en kamp. Jag kommer alltid att få leva med ärren, något som gör ont att tänka på, vilket i sin tur oftast leder till ännu fler självskador. Och så är den onda cirkeln igång, man måste bryta mönstret för att nånsin bli fri, men det är allt annat än lätt."
"Den 4 Februari 2002 var första gången jag skadade mig själv - på riktigt, alltså skar mig. Anledningen till det var, förutom mobbning i skolan, mitt självhat. Jag hatade mig själv för hur jag såg ut, hur jag betedde mig, vad jag sa, ja, jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag hade redan då stora problem med maten, mådde illa varje gång jag åt & ja, till slut testade jag att skära mig.
Nu i efterhand önskar jag att jag aldrig hade börjat med skiten, för det är ett rent helvete att ta sig ur! Jag är inte fri än, varje dag är en kamp. Jag kommer alltid att få leva med ärren, något som gör ont att tänka på, vilket i sin tur oftast leder till ännu fler självskador. Och så är den onda cirkeln igång, man måste bryta mönstret för att nånsin bli fri, men det är allt annat än lätt."
Läs Jazzy's blogg HÄR.
Kul för mig, oviktigt för dig...
Jag har hittatmitt smink! No more zombie-eyes!
Motsägelsefullt
Jag har kämpat i större delen av mitt liv för att gå upp i vikt. Kämpat, kämpat, kämpat för att jag varit för smal, inte haft några former, blivit anklagad för att ha ätstörningar och så vidare... Nu har jag lyckats. Jag väger idag ungefär tio kilo mer än vad min normalvikt var för ett-två år sedan. Det är en jätteseger för mig! Ändå är jag inte nöjd...
Jag var helt ärligt inte beredd på att mina kläder skulle bli för små. Visst är det korkat? Jag tänkte verkligen inte på att det är det som händer när man går upp i vikt. Jag hade inte en enda tanke på att jag inte skulle kunna ha mina favoritbyxor längre. Jag har aldrig vuxit ur kläder på det sättet förut. Så nu känner jag av paniken över att ha blivit större, vilket i sig känns helt sjukt eftersom jag inte på något sätt är stor även om jag gått upp i vikt. Jag är mer normalviktig idag än jag någonsin varit tidigare under mitt liv.
Igår gick jag igenom en del kläder. Rensade. Det var näst intill så att jag bröt ihop i en liten hög av tårar när en knapp flög genom rummet eller när jag insåg att mina absoluta favoritjeans inte ens går igen längre. Jag fick panik och kände mig plötsligt tjock. Hur ska jag kunna vara snygg när jag inte passar i mina kläder längre?
Förstå mig på rätt sätt. Jag vet fortfarande att jag inte är tjock. Jag tycker inte heller att jag är tjock, inte på riktigt, jag tycker att jag ser bra ut som jag är nu. Men psyket protesterade. Och jag kan inte låta bli att undra vart alla dessa skeva tankar kommer ifrån. Varför ska jag behöva må dåligt över något som jag längtat efter och kämpat för? Vad är det som gör att jag känner mig så oattraktiv bara för att ett par byxor är för små? Är det samhället? Idealen vi matas med? Illusionen av att man som människa faktiskt kan vara "perfekt" och måste eftersträva det till varje pris?
Jag vet inte.. Det gör mig arg i alla fall...
Humor, humor...
Jag visade J-man lite tal ur mina matte-anteckningar och försökte förklara lite...
J-man: Vad är det där då?
Jag: Det är ett element i mängden...
J-man: Ett element? Är det varmt eller? *fnitter*
Jag: Nej... D...
J-man (avbryter): Vilket dåligt element! *hysteriskt asgarv med tårar sprutandes runt omkring*
Matte kan vara jättekul tydligen.
Starka människor
Jag har missat en dag mitt i stressen och ber jättemycket om ursäkt! Här är Stinas historia:
Jag vet inte vad det var som hände den här gången heller men allt vände över en natt. Jag skar mig inte utan hittade andra sätt att självmedicinera mig på, så som genom droger alkohol och sex. Sex för att få någon slags bekräftelse och närhet. Droger för att kunna få försvinna, och alkohol lika så. Vintern och våren försvann i en dimma. När sommaren kom träffade jag en kille, som fick allt att vända igen, precis lika snabbt som tidigare gånger. Det var min sista riktigt djupa svacka. Det är klart att man faller ner i svackor även nu, men inte på ett sätt som är okontrollerbart. För det är verkligen vad jag har varit.. Okontrollerbar, både okontrollerbar för mig och för andra.
Sista gången jag skadade mig är för två år sedan. Jag TROR aldrig att det kommer att hända igen. Jag skriver tror med stora bokstäver, för jag vet inte.. det har varit en så pass stor del av mitt liv och min vardag. Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer behöva göra det igen.
Jag mår bra nu, jag mår fruktansvärt bra faktiskt. Jag har sambo och en son på snart ett år.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om livet genom mina erfarenheter, och jag skäms inte, inte alls. Jag skäms inte över mina ärr, jag är snarare stolt, stolt över att vara så pass stark att jag tagit mig ur ett destruktivt liv och beteende."
"Första gången jag skar mig var jag tretton år, ung och ganska glad. Jag vet inte vad som fick mig att skära mig den första gången och jag önskar så att jag visste. Då skar jag mig i benet och ingen visste om något. Jag tror att någonting hände på vintern innan jag skulle fylla fjorton. Vad vet jag inte. En ung tjej gick från att vara glad och sprudlande till ledsen, mörk och tom. Jag blev snart mycket mycket värre, jag har många svarta hål ifrån den tiden. Som om kroppen har något slags försvar, på samma sätt som när man föder barn. Ett försvar som gör att man inte ska komma ihåg hur smärtsamt det är.
Plötsligt började jag få för mig saker, jag inbillade mig att jag var förföljd, att jag var övervakad och tvingad till saker. Under den tiden var det jag och min destruktivitet, hand i hand. Min omgivning märkte nog att jag successivt blev sämre och sämre men visste inte riktigt hur det gick att hjälpa mig. En dag gick det upp för min mamma hur illa det var när hon hittade en rännil av blod från mitt rum till badrummet. Dagen efter ringde hon Bup, efter en vecka utan respons ringde hon igen. Jag tror att det tog ungefär tre veckor innan vi fick komma dit. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg det mötet. Läkaren skrev i alla fall ut mediciner åt mig.
Risperdal och Citalopram.
Att nöja mig med att "bara" skada mig gick snart över till att försöka ta mitt liv. Jag kommer ihåg en särskild kväll, en riktigt tung kväll. Min pappa hade på grund av operationer och smärta i ett knä fått starka smärtstillande tabletter utskrivet. Ett helt paket svalde jag den kvällen. Hur jag överlevde kan inte ens läkare svara på, ödet kanske? Det var nog inte min tur just då.
Eftersom jag ständigt var övervakad av mina föräldrar fick jag komma på andra sätt att skada mig på, det kunde vara allt från att dunka huvudet i väggen till att bränna mig på cigaretter och slå mig själv med både knytnävar och handflator.
Min vardag kantades av ångest, smärta, gråt, psykakuter och mediciner. Fram tills jag var sexton. Men någonting gjorde att allt plötsligt vände, lika snabbt som det startat, och allt började gå framåt igen. Efter att ha trampat och trampat i samma ruta under en lång tid var detta helt underbart, för alla inblandade. För det var ju inte bara mig själv det drabbade utan alla i min omgivning också.
Mitt liv blev drägligt igen och jag kunde för första gången på mycket länge leva! Leva på riktigt, inte bara som en tom själ i en kropp utan som en människa. Allt blev verkligt igen och på riktigt. Jag mådde bra under en längre tid, fram till vintern under första året i gymnasiet.
Plötsligt började jag få för mig saker, jag inbillade mig att jag var förföljd, att jag var övervakad och tvingad till saker. Under den tiden var det jag och min destruktivitet, hand i hand. Min omgivning märkte nog att jag successivt blev sämre och sämre men visste inte riktigt hur det gick att hjälpa mig. En dag gick det upp för min mamma hur illa det var när hon hittade en rännil av blod från mitt rum till badrummet. Dagen efter ringde hon Bup, efter en vecka utan respons ringde hon igen. Jag tror att det tog ungefär tre veckor innan vi fick komma dit. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg det mötet. Läkaren skrev i alla fall ut mediciner åt mig.
Risperdal och Citalopram.
Att nöja mig med att "bara" skada mig gick snart över till att försöka ta mitt liv. Jag kommer ihåg en särskild kväll, en riktigt tung kväll. Min pappa hade på grund av operationer och smärta i ett knä fått starka smärtstillande tabletter utskrivet. Ett helt paket svalde jag den kvällen. Hur jag överlevde kan inte ens läkare svara på, ödet kanske? Det var nog inte min tur just då.
Eftersom jag ständigt var övervakad av mina föräldrar fick jag komma på andra sätt att skada mig på, det kunde vara allt från att dunka huvudet i väggen till att bränna mig på cigaretter och slå mig själv med både knytnävar och handflator.
Min vardag kantades av ångest, smärta, gråt, psykakuter och mediciner. Fram tills jag var sexton. Men någonting gjorde att allt plötsligt vände, lika snabbt som det startat, och allt började gå framåt igen. Efter att ha trampat och trampat i samma ruta under en lång tid var detta helt underbart, för alla inblandade. För det var ju inte bara mig själv det drabbade utan alla i min omgivning också.
Mitt liv blev drägligt igen och jag kunde för första gången på mycket länge leva! Leva på riktigt, inte bara som en tom själ i en kropp utan som en människa. Allt blev verkligt igen och på riktigt. Jag mådde bra under en längre tid, fram till vintern under första året i gymnasiet.
Jag vet inte vad det var som hände den här gången heller men allt vände över en natt. Jag skar mig inte utan hittade andra sätt att självmedicinera mig på, så som genom droger alkohol och sex. Sex för att få någon slags bekräftelse och närhet. Droger för att kunna få försvinna, och alkohol lika så. Vintern och våren försvann i en dimma. När sommaren kom träffade jag en kille, som fick allt att vända igen, precis lika snabbt som tidigare gånger. Det var min sista riktigt djupa svacka. Det är klart att man faller ner i svackor även nu, men inte på ett sätt som är okontrollerbart. För det är verkligen vad jag har varit.. Okontrollerbar, både okontrollerbar för mig och för andra.
Sista gången jag skadade mig är för två år sedan. Jag TROR aldrig att det kommer att hända igen. Jag skriver tror med stora bokstäver, för jag vet inte.. det har varit en så pass stor del av mitt liv och min vardag. Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer behöva göra det igen.
Jag mår bra nu, jag mår fruktansvärt bra faktiskt. Jag har sambo och en son på snart ett år.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om livet genom mina erfarenheter, och jag skäms inte, inte alls. Jag skäms inte över mina ärr, jag är snarare stolt, stolt över att vara så pass stark att jag tagit mig ur ett destruktivt liv och beteende."
Du hittar Stinas blogg HÄR.
Jag är lyckligt lottad...
Jag må vara trött och stressad och lättirriterad för det mesta just nu. Känner mig aggressiv. Arg för ingenting. Arg på alla saker i lägenheten. Arg på att skolan tar upp tid. Arg på Ayla för att hon vill ha uppmärksamhet. Arg på J-man för att han pratar med mig. Bara för att jag är trött och en gnutta hormonell (vi pratar fortfarande om mensmonstret). Allt stör mig. En hel del utan riktig anledning. Jag hoppas det inte gått ut särskilt över mina närmsta... Men lite måste det ha märkts.
Ändå så är det så att det finns så mycket kärlek runt omkring mig. J-man öser det över mig varje dag och jag har så mycket stöd från hela den familjen. Stöd och uppmuntran. Kärlek. Jag är så sjukt lyckligt lottad...
Stress
Jag har tänkt på det där med stress ett tag nu.. Först i och med Iza's inlägg om stress som du kan läsa HÄR och sedan i och med flytten och allt vad det innebär. Känns som att det är time att kommentera det.
Vad gäller Iza's inlägg så handlar det mest om relationer och hur mycket folkj stressar framåt. Samboliv, barn, förlovningar och allt vad det är. Det är ju ingen hemlighet att jag och Iza inte riktigt delar uppfattning när det gäller det hela. Du som följt mig ett tag vet att jag är rätt stressig själv och Iza och jag har pratat om sådana här saker massor med gånger. Nu är det viktigt att du förstår att jag inte försöker få dig eller någon annan att tycka att Iza har fel i sin åsikt, alla har rätt till sin egen åsikt, jag vill bara framföra mina egna tankar i frågan.
Jag har flera vänner som har barn, är eller har varit förlovade, är sambos (är ju själv det dessutom) och även gifta. Några av mina vänner har väntat i år innan de tagit sådana här beslut, andra har gjort det efter bara någon månad. Hur det har gått för alla par har ju så klart varierat. En del håller ihop "trots" att de blev gravida efter en månad bara. Andra klarade inte ut det och är singlar eller har bytt partner idag. Det är så det är. För en del funkar det och för andra inte.
Min åsikt är hur som helst att jag inte ser något direkt fel i att saker och ting händer fort. Visst ska man tänka igenom saker som att gifta sig och skaffa barn både en och tio gånger, men känns det rätt så gör det ju det. Vissa väntar i år på att ta ett beslut och när det väl tas så trasas relationen sönder, andra chansar och förblir lyckliga resten av livet. Vi kan helt enkelt aldrig veta hur det blir i slutändan. Så för min del tycker jag att det är helt okej att stressa på. Så länge man tänker sig för när det gäller de riktigt stora besluten, tänk på att till exempel ett barn kan fara riktigt illa om du inte är redo för den livsomställningen.
Och så är det hela grejen med flyttstress... För det är ju inte bara det att man är stressad över hur stökigt det är och vart allt ska få plats. Man blir stressad över hur man ska hinna med jobb/skola också. Och vart tog det sociala livet vägen? Påfrestande är ordet. Och hur mycket man än slappnar av och tar sina djupa andetag och tar en låda i taget så kommer de där stunderna när man springer omkring i ren panik bland alla prylar och letar efter en liten grej som känns oerhört viktig just då. Hur gör man?
Klag, klag...
Jag är verkligen helt slut. Tvättar och försöker få ordning. Det är rätt mycket saker öndå och vi hade dåligt med förvaringsutrymmen från början. Vi kommer behöva fler hur vi än gör.... Skillnaden är väl att vi i alla fall har plats för dem nu. Hur som helst så är det som det brukar vara vid flytt: huvudet bultar, kroppen sover och irritationen stiger snabbt. Tur att jag och J-man har så öppen och rak kommunikation faktiskt. Dåp slipper vi åtminstone bråka.
Från lördagen!
Förberedelser, förberedelser...
(Håret tog typ två timmar att göra. Det är en timme och 59 minuter mer än jag brukar orka med.)
Brudparet utanför kyrkan! Man och hustru!
En liten skål innan middag och fest.
Våra utstyrslar måste ju visas upp så klart!
Världens vackraste brud!
Vi är helt normala... J-man var helt nykter och jag drack två öl.
Så fylla kan vi inte skylla på.
Säg gärna grattis till underbara Erica HÄR!
Morgonmys i nya lägenheten... Vi trivs all...
Morgonmys i nya lägenheten... Vi trivs alla tre faktiskt!
Starka människor
Emmelur delar med sig av sin historia:
"Allt började med att min pappa mobbade mig(hela mitt liv). För allt, jävla gris när jag åt. Han sa att jag hade barnförlamning, han hotade mig med att kasta alla mina saker om jag inte gjorde som han sa. Men han slog mig aldrig.
Blev mobbad i skolan för glasögon orm och fetto, massa annat elakt. I 8an så slutade jag även att äta så bärjade jag även att skära mig. Jag ville inte dö bara känna en annan smärta. Blev inte så mycket i början. Tog slut ett tag, men jag åt inte. Blev rätt så smal. Träffade en kille, ingen bra kille. Han fick mig att må så mycket sämre, och han skulle typ döda mig om han skulle se om ja skar mig. Eller det kändes som det. Så jag gjorde det inte. Låtsades att må bra, för alla verkligen. Alla gick på det. Men jag jag äntligen vågade göra slut. Så började jag igen. Värre denna gång.
Emmelur's arm då...
Det var alltid en kamp att inte göra det, varje dag. Träffade en kille, han va massa underbar. Men efter 8 månader tsm så gjorde han slut. Jag kunde inte röra mig. Låg i min säng i ca 24 timmar innan mamma ringde bup(barn och ungdom psyk). Hon frågade vad hon skulle göra, för jag inte hade ätit eller druckit på 48 timmar. Så jag blev inlagd. I två lååånga dagar. Men jag drack på kvällen jag kom in. Ett glas saft. På morgonen så drack jag bara ett glas juice. Sen började jag äta lite grann efter ett tag. När jag kom hem där ifrån. Tog det ett tag innan jag började igen, ännu värre denna gång, gör allt för att mamma inte ska se...
...Emmelur's arm nu.
Vet inte om jag har slutat än, varje dag är en kamp. Men jag har min nya kille som hjälper mig att låta bli. Försöker varje dag att låta bli, inte så lätt varje dag..."
Läs Emmelur's blogg HÄR.
Vi flyttar!
Som du förstår blir det först ikväll jag har tid att uppdatera... Nu KÖR VI!!!
Jag fick en Oscar för bästa klädsel :) Kän...
Jag fick en Oscar för bästa klädsel :) Känner mig som en filmstjärna igen!
Det var väl såhär man flirtade på 50-talet...
Det var väl såhär man flirtade på 50-talet eller?
Video: Innan bröllopet
Fina saker...
Jag älskar fjädrar, det gör jag. Alltid gjort. Vet inte riktigt varför, men det kanske är lättheten med dem. Det mjuka och sköra men ändå hållbara? Formen är vacker och för mig är det dessutom en symbol för pennan. Fjädern doppad i bläck. Det är bland det vackraste och mest romantiska jag vet.
När jag var yngre köpte jag mig en kaligrafipenna och bläck... Det enda jag inte älskade med det var att pennan inte var just en fjäderpenna.
Bjällror... Jag har alltid gillat ljudet av små bjällror. Jag gillar när saker jag bär låter helt enkelt. Men jag har aldrig riktigt ägt något sådant egentligen om jag ska vara helt ärlig... Plingande örhängen, ja, men inga bjällror. Sen det symboliska med "happily ever after" behöver jag väl inte förklara hur jag ser på va? Romantiker som jag är.
Kanske är det mitt katt-alias som saknar den där bjällran kring halsen? ljudet finner jag hur som helst oerhört avslappnande. Det här är definitivt mitt favoritsmycke bland de jag tittat på idag i alla fall...
Kolla in hos KyssJohanna och titta på ännu mer snygga smycken!
I promise...
...jag har ingen humor alls.
Nej, nej, nej, nej, nej...
Jag mår illa. Mycket illa menar jag då. Som i "jag kommer nog kräkas"-illa. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar det! Förmodligen är det ju flytt-/csn-/skolstressen som tar ut sin rätt. Kanske har mensmonstret med det att göra (vet inte om det finns folk som mår illa när de har mens)?
Plugga, packa, förbereda, fixa, greja... Och så ska vi på bröllop imorgon. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu...
Via idiotplace.com
Starka människor
Det här är The Dark Eyed Angel och här är hennes historia:
"Mina ärr är från alla minnen jag har, egentligen skulle jag göra vad som helst för att få bort dom. Men man ska inte ju inte skämmas över vad man en gång i tiden har gjort, jag håller fortfarande på och skär mig för att jag har inte kommit över det än. Jag kämpar me det varje dag, men just nu när jag bor hos en kompis så försöker jag låta bli, flyttar till eget om 2 veckor ganska exakt. Jag är rädd över hur det kommer bli då.
Iaf, kan ju berätta lite grunder varför jag har skärt mig. När jag var väldigt liten blev jag utnyttjad, sexuellt. Iofs, det var inget sex i det. Men mina grannkillar tog över hela min kropp och sånt, hände typ två år efter det också med en annan kille.
Sen dag ett på skolan har jag varit mobbad över hur jag ser ut,hur jag är och även hur jag skrev. Var ju även mobbad utanför skolan, när jag var 14 år blev jag våldtagen. Och han som våldtog mig vår min dåvarande kille, han tog även min oskuld.
Har haft problem med mat i flera år, är en periodare. Så i vissa perioder hetsäter jag hela tiden. Så fort jag har hetsätit så har jag skärt mig."
Läs hennes blogg HÄR.
Morgonkonversation
J-man: Du pratade i sömnen i natt...
Jag: Jaså? Vad sa jag då?
J-man: Du frågade om vi skulle ha sex.
Jag: Va?
J-man: Ja! Så la du dig på mage och jag tänkte "jaha" och så la jag armen om dig och då tryckte du upp baken mot mig och böjde dig framåt typ som att vi skulle ha sex ståendes och sen vaknade jag!
Jag: Va?
J-man: Ja?
Jag: Men.. Om du vaknade så kan jag ju inte ha pratat i sömnen?
J-man: Va? Men.. Jo? Nu vet jag inte... Jag kanske somnade? Nu blev det konstigt...
Bra att man kan skilja på dröm och verklighet ibland...
Need på strumpor!
Jag surfade runt på blogg.se's startsida (man gör ju det då och då) och hittade Alexandras blogg där. Hon tipsade om strumpor från HappySocks och jag blev lite kär... Vanligtvis har jag faktiskt vanliga enkla, gärna svarta strumpor. Jag är rätt tråkig sådär. Men jag älskar knästrumpor! Har alldeles för få.
Här är i alla fall mina favoriter. Klicka och beställ vet jag ;)
In the skola
Sitter på en liten rast mellan föreläsningar just nu. Hemma sliter J-man med att packa ihop lägenheten så gott det går. På söndag flyttar vi eftersom lördagen är avsatt till bröllop och allt vad det är. Vet inte om jag känner mig stressad eller bekväm över att inte vara hemma och packa... Fast det hade ju varit skolstress om jag inte var här är klart och imorgon har jag faktiskt ingenting i skolan så jag kan packa då när J-man jobbar!
Men, men.. Nu börjar vi igen verkar det som. Bäst att inte sitta och blogga då ;)
Starka människor
Anouk har skrivit in till mig... Här är hennes historia:
"Mina underarmar pryds av ärr från en period av mycket mörker, blod och ångest. Självdestruktiviteten var min vän i allt det onda och fick mig att känna mig levande när allt annat slogs i spillror.
Men tiden läker alla sår och i takt med att jag finner friskare alternativ till att hantera min ångest bleknar ärren dag för dag... Jag försöker inte dölja dem, då de är en del av min historia och faktiskt visar på min friskhet idag snarare än det mörka från igår. Det är läkta sår jag bär på. Bevis på att jag tagit mig ur det allra mörkaste och nu går in i ett nytt kapitel i livet där jag ska få vara förebild och förälder.
Jag lever efter mottot att allt som inte dödar, härdar - och jag tänker använda all den styrka jag fått till att bli den bästa föräldern i världen. :)"
Men tiden läker alla sår och i takt med att jag finner friskare alternativ till att hantera min ångest bleknar ärren dag för dag... Jag försöker inte dölja dem, då de är en del av min historia och faktiskt visar på min friskhet idag snarare än det mörka från igår. Det är läkta sår jag bär på. Bevis på att jag tagit mig ur det allra mörkaste och nu går in i ett nytt kapitel i livet där jag ska få vara förebild och förälder.
Jag lever efter mottot att allt som inte dödar, härdar - och jag tänker använda all den styrka jag fått till att bli den bästa föräldern i världen. :)"
Du hittar Anouks blogg HÄR.
