Längtan efter nålar...
En ankh med vingar har jag velat fästa på min kropp i många år. Min egen hyllning till de som lämnat mitt liv för tidigt så att säga... För alla de som dött. Däremot har jag inte kunnat komma överrens med mig själv om vart på kroppen bilden ska sitta. Eller hur detaljerad bild jag vill ha. Så idag, när jag inte hade något bättre för mig, ritade jag den här. Enkel. Jätteenkel.
Tanken att sätta den där har funnits förut, det ska jag inte ljuga om, men jag har varit osäker. Det är jag fortfarande, men bara av anledningen hur pass detaljerad den kan bli utan att bara bli en klump... Hur detaljerade kan vingarna bli? Det vore mysigt om de kunde skuggas in lite i alla fall. Och, slutligen, ska själva ankhen vara svart eller klassiskt blå? För övrigt skulle jag vilja att vingarna inte hade skarpa linjer alls utan bara var skuggade. Undrar om det går?
Det är länge sen jag tatuerade mig. Ankh'en med vingar är det jag tänkt i flera år att det ska bli min sista. Så behöver det nödvändigtvis inte vara (hade ju funderingar på en pusselbit, men det kändes aldrig helt hundra), men det skulle helt klart kännas som en typ av avslut... På det bra sättet. Helhet.
Tanken att sätta den där har funnits förut, det ska jag inte ljuga om, men jag har varit osäker. Det är jag fortfarande, men bara av anledningen hur pass detaljerad den kan bli utan att bara bli en klump... Hur detaljerade kan vingarna bli? Det vore mysigt om de kunde skuggas in lite i alla fall. Och, slutligen, ska själva ankhen vara svart eller klassiskt blå? För övrigt skulle jag vilja att vingarna inte hade skarpa linjer alls utan bara var skuggade. Undrar om det går?
Det är länge sen jag tatuerade mig. Ankh'en med vingar är det jag tänkt i flera år att det ska bli min sista. Så behöver det nödvändigtvis inte vara (hade ju funderingar på en pusselbit, men det kändes aldrig helt hundra), men det skulle helt klart kännas som en typ av avslut... På det bra sättet. Helhet.
Undrar vad styvfar tycker om det? Eller ska man kolla efter priser och grejer här i stan kanske? Dröja lär det i alla fall.. Jag är pank.
Det där med skolan...
Jag har haft en hel del press från delar av min familj att gå i skolan. Göra något av mig själv. Bli något. Jag är väl medveten om att det är så för att de bryr sig om mig och vill mig väl, men ibland kan den bästa avsikten vara så oerhört dålig. Det handlar om hur man pushar och uppmuntrar. När det som skulle vara uppmuntran känns som ett tvång och ett ton med press så har det blivit fel på vägen. Så har det varit för mig. Även i den relationen jag hade innan jag träffade J-man såg det ut ungefär så. Tyvärr. Det är så lätt att det blir fel ibland.
När jag började plugga så gjorde jag inte det för min skull. Jag gjorde det för att ta mig ur en situation jag mådde väldigt dåligt av och ett förhållande som var väldigt destruktivt (tro nu inte att han var en skurk, vi passade helt enkelt så illa ihop att vi var dåliga för varandra). Att äntligen kunna göra de jag länge känt press ifrån nöjda kändes också bra. Och visst blev det bättre vad gällde det... För första gången på flera år kände jag att jag kanske inte var så dålig och menlös som jag känt mig innan.
När jag började plugga så gjorde jag inte det för min skull. Jag gjorde det för att ta mig ur en situation jag mådde väldigt dåligt av och ett förhållande som var väldigt destruktivt (tro nu inte att han var en skurk, vi passade helt enkelt så illa ihop att vi var dåliga för varandra). Att äntligen kunna göra de jag länge känt press ifrån nöjda kändes också bra. Och visst blev det bättre vad gällde det... För första gången på flera år kände jag att jag kanske inte var så dålig och menlös som jag känt mig innan.
Saken är den att om man gör något för någon annans skull så blir det sällan bra. Man mår helt enkelt inte bra av det och du som följt mig länge vet att jag mött många motgångar på vägen. Jag vägrade dock släppa taget. Vägrade bli "värdelös" igen. Jag skulle inte kalla det för ett bra beslut... Samtidigt så har man inte alltid några andra val. Om inte psyket är det som säger ifrån så är det något annat. Ekonomi, boende... Jag vet att min familj skulle hjälpa mig om allt gick åt skogen, men skulle jag kunna leva med skammen att misslyckas?
Jag känner fortfarande så. Det känns i kroppen när jag skriver det här. Det tar emot. Det gör nästan lite ont. Jag känner en tyngd i bröstet, en klump i halsen. Jag känner mig misslyckad. Det värsta av allt är att jag känner mig misslyckad för att jag, tillsammans med min sambo, har tagit ett beslut för att jag ska må bra.
Jag ska avsluta min utbildning. Hitta ett arbete istället, eller en utbildning som jag trivs bättre med. Enda anledningen till att jag valde den jag valde var för att min dåvarande partner och min familj vill att jag ska tjäna bra med pengar. Jag har aldrig brytt mig om det. Jag vill bara klara mig. Jag vill bara må bra. Vara glad och trivas med det jag gör.
Jag känner fortfarande så. Det känns i kroppen när jag skriver det här. Det tar emot. Det gör nästan lite ont. Jag känner en tyngd i bröstet, en klump i halsen. Jag känner mig misslyckad. Det värsta av allt är att jag känner mig misslyckad för att jag, tillsammans med min sambo, har tagit ett beslut för att jag ska må bra.
Jag ska avsluta min utbildning. Hitta ett arbete istället, eller en utbildning som jag trivs bättre med. Enda anledningen till att jag valde den jag valde var för att min dåvarande partner och min familj vill att jag ska tjäna bra med pengar. Jag har aldrig brytt mig om det. Jag vill bara klara mig. Jag vill bara må bra. Vara glad och trivas med det jag gör.
Innan jag träffade J-man så har ingen någonsin brytt sig om huruvida jag mår bra eller inte. Då menar jag givetvis inte över huvud taget, men i det jag gör. Ingen har förut förstått tanken med att man behöver må bra för att lyckas. Att göra något som gör en olycklig är ju som att be om ett misslyckande. Äntligen har jag mött någon som förstår det och som inte bara tänker på sig själv. Jag får tänka på mig själv nu. För om jag mår bra så mår vi bra. Förutsatt att han också mår bra. Det är det vi strävar efter.
Ångestframkallande reklam...
Printscreen från Halebops youtubekanal
Finns det någon som tycker att den här reklamen är bra? De har tagit en jättesöt liten tjej och gjort henne så tråkig och menlös att jag nästan vill gråta. Varje gång hon börjar sjunga byter jag kanal. Det där luftiga, spröda gör mig illamående. Sen förstår jag att hon försöker vara söt och kanske till och med lite sexig i sin tonårsosäkerhet, men det känns bara så fel. Jag klarar inte av att titta på det. Alls.
Halebops reklamer över lag är riktigt dåliga. Målgruppen är ungdomar om jag har förstått det rätt... Tycker ungdomar då att det är en bra och lockande reklam? Jag tycker det är skräp. Anställ en vettig reklambyrå istället. Kompetent personal ska vara bra har jag hört...
Halebops reklamer över lag är riktigt dåliga. Målgruppen är ungdomar om jag har förstått det rätt... Tycker ungdomar då att det är en bra och lockande reklam? Jag tycker det är skräp. Anställ en vettig reklambyrå istället. Kompetent personal ska vara bra har jag hört...
Den låt som är mest "jag"
E frågade mig för ett tag sedan vilken låt som är mest jag. Jag funderade en liten stund och kom fram till att det är Maybe this time från Cabaret. För mig så handlar den så mycket om hoppet att det ska bli bättre, att man kanske förtjänar lyckan till slut. Att kämpa framåt och försöka trots alla svek och motgångar... Jag har haft en del otur. Gång på gång har jag tänkt "kanske den här gången". Gång på gång har det gått illa... Men! Kanske den här gången ;)
Vilken låt är mest DU?
Steve Martin
Bildkälla
Steve Martin är en sådan där skådespelare jag alltid tyckt väldigt mycket om men inte kunnat sätta fingret på riktigt varför... Men egentligen är det så självklart! Han har en charm som går rakt in i hjärtat på mig. Karismatisk. Jag blir glad av hans filmer! Det är en speciell kärlek... Det där med kärlek till skådespelare.
Kanske borde jag skaffa ett bibliotek med Steve Martin-filmer till ledsna dagar?
Kanske borde jag skaffa ett bibliotek med Steve Martin-filmer till ledsna dagar?
Känner mig yr...
En av mina absolut närmsta vänner har vågat ta steget och blivit tillsammans med sin kärlek. En annan har precis fått veta att en familjemedlem är döende. Jag är både glad och ledsen. Glad för den ena, ledsen för den andre... En intern konflikt.
Vet inte hur man ska balansera de två känslorna. Man får nästan skuldkänslor för att man är glad, men å andra sidan så har jag all rätt att vara det också. När något tråkigt och hemskt händer behöver man komma ihåg att det är okej att le. Vi behöver det glada för att orka igenom det ledsna, även om man måste få vara jätteledsen också.
Jag har inga vettiga ord. Känner mig nog rätt förvirrad. Två känslor som går emot varandra.
Tänker på er mina fina vänner!
Vet inte hur man ska balansera de två känslorna. Man får nästan skuldkänslor för att man är glad, men å andra sidan så har jag all rätt att vara det också. När något tråkigt och hemskt händer behöver man komma ihåg att det är okej att le. Vi behöver det glada för att orka igenom det ledsna, även om man måste få vara jätteledsen också.
Jag har inga vettiga ord. Känner mig nog rätt förvirrad. Två känslor som går emot varandra.
Tänker på er mina fina vänner!
Samma sak varje gång...
Så snart J-man tagit sig till jobbet blir jag hysteriskt trött. Jag älskar att dricka morgonkaffet med honom och sitta och småprata, tröttprata, drömprata på morgonen. Det är därför jag försöker släpa mig upp helst varje morgon, även om jag misslyckas från och till. Det är mysigt att umgås lite på morgonkvisten.
Problemet, i brist på bättre ord, är att jag just nu ju inte har någonting alls att göra efter att älsklingen gått till jobbet. Jag har alltså inget annat att göra än att bli just trött och längta tillbaka till den varma sängen och drömmarnas land. Ibland somnar jag i soffan för att jag är så trött... Fast jag försöker låta bli. Jag blir inte piggare av att sova bort dagarna. Snarare tvärt om ju.
Problemet, i brist på bättre ord, är att jag just nu ju inte har någonting alls att göra efter att älsklingen gått till jobbet. Jag har alltså inget annat att göra än att bli just trött och längta tillbaka till den varma sängen och drömmarnas land. Ibland somnar jag i soffan för att jag är så trött... Fast jag försöker låta bli. Jag blir inte piggare av att sova bort dagarna. Snarare tvärt om ju.
Egentligen borde jag nog gå till gymmet eftersom jag ändå är uppe... Aktivera mig och trycka in energi i min kropp. Behöver ju inte köra axlar och riskera att pajja dem nu när de känns bättre. Behöver dock äta först... Sånt är ju jätteviktigt. Och det är det jag inte riktigt orkar, fixa något att äta. Jag vet liksom inte vad jag ska äta. Suck.. Vad bortskämd man är.
Det där med att argumentera för sin sak...
Jag är inte den som tvunget måste få alla att tycka som jag. Alla har rätt till sina egna åsikter. Däremot så tycker jag helt klart att man ska kunna diskutera saker på ett vuxet sätt. Om någon uttrycker sig på ett sätt som jag känner är orättvist eller respektlöst så säger jag det. Ger personen en chans eller tio att förklara sig och omformulera sig om det skulle behövas. Vi behöver inte landa på samma åsikter, vi kan helt enkelt ha lärt oss något nytt och fått en större förståelse för våra medmänniskor när vi väl är färdiga. Detsamma gäller givetvis tvärt om. Jag vill veta om jag uttryckt mig klumpigt. Att folk blir oskyldigt anklagade för saker de inte gjort eller om fördomar agerat som argument så vill jag rätta till det. Jag är nämligen emot sådant. Respekt och förståelse är två nyckelord för mig.
Varför tar jag upp det här? Jo, jag har ju argumenterat mig lite på internet nu när jag varit frånvarande. Mer bestämt i en viss blogg, men jag tänker inte säga vilken eftersom jag inte är för att hänga ut folk bara för att. Det jag vill nämna däremot är att jag kan bli så besviken på folks ovilja att komma framåt i en diskussion. För mig är det som sagt positivt att diskutera eftersom man kan lära sig så mycket nytt. Människor som låser sig, blir defensiva så fort de möter lite motstånd, ignorerar frågeställningar och inte ser poängen med att diskussioner kan ge så mycket... Vad är poängen med det? Visst ser jag poängen med att inte vilja fortsätta en diskussion där det aldrig kommer nya argument, men här har jag gång på gång gått vidare och gett exempel, förtydligat, förklarat och jag upplever att det jag får tillbaka är brist på respekt. En "jag orkar inte"-attityd. men varför skriver man om saker man inte kan argumentera för i sådana fall?
Jag vet inte.. Jag är lite trött. Respekt för andra och ett öppet sinne.. Kan du lova mig att du gör ditt bästa för att praktisera det? Jag förstår inte varför man skulle vilja något annat...
Varför tar jag upp det här? Jo, jag har ju argumenterat mig lite på internet nu när jag varit frånvarande. Mer bestämt i en viss blogg, men jag tänker inte säga vilken eftersom jag inte är för att hänga ut folk bara för att. Det jag vill nämna däremot är att jag kan bli så besviken på folks ovilja att komma framåt i en diskussion. För mig är det som sagt positivt att diskutera eftersom man kan lära sig så mycket nytt. Människor som låser sig, blir defensiva så fort de möter lite motstånd, ignorerar frågeställningar och inte ser poängen med att diskussioner kan ge så mycket... Vad är poängen med det? Visst ser jag poängen med att inte vilja fortsätta en diskussion där det aldrig kommer nya argument, men här har jag gång på gång gått vidare och gett exempel, förtydligat, förklarat och jag upplever att det jag får tillbaka är brist på respekt. En "jag orkar inte"-attityd. men varför skriver man om saker man inte kan argumentera för i sådana fall?
Jag vet inte.. Jag är lite trött. Respekt för andra och ett öppet sinne.. Kan du lova mig att du gör ditt bästa för att praktisera det? Jag förstår inte varför man skulle vilja något annat...
NERVÖS!
Imorgon får jag veta om jag över huvud taget får en intervju på jobbet jag har sökt. Jag vill verkligen ha det så jag kommer bli skapligt ledsen om jag inte får chansen... Fortfarande helt övertygad om att det skulle passa mig perfekt. Hur kan jag inte vara en tillgång med mina tidigare erfarenheter? Jag vet inte... Är så säker på att jag skulle vara en awesome tillgång att jag nästan, nästan skäms över min självsäkerhet. Fast om jag ska vara helt ärlig så är det kanske mer för att jag är rädd för att det ska bita mig i rumpan och jag ska falla platt. Det lär ju göra rätt ont i så fall.
Däremot så funderar jag starkt på att höra av mig och fråga vad det var som gjorde att jag föll bort ifall de inte vill träffa mig alls. Det kan ju inte skada... Eller?
Åååh.. Jag vill ha svar nu ju! En anställning på studs! Jag kan börja imorgon! Nemas problemas! (Det märks inte alls att jag är spänd inför det här va?)
Däremot så funderar jag starkt på att höra av mig och fråga vad det var som gjorde att jag föll bort ifall de inte vill träffa mig alls. Det kan ju inte skada... Eller?
Åååh.. Jag vill ha svar nu ju! En anställning på studs! Jag kan börja imorgon! Nemas problemas! (Det märks inte alls att jag är spänd inför det här va?)
Jag både vill och inte att det ska bli måndag fort... Rädd för besvikelse och förväntansfull som bara den. Så här är jag jämt när det är något jag verkligen vill. Kaos av känslor. Förväntan, nervositet, skräck... Det är både hemskt och underbart att vänta på svar...
Varför blir jag bestraffad när jag vill göra rätt för mig?
Jag begär inte att man ska leva lyxliv som student, men att ha pengar så att man slipper vända på varje krona varje månad kanske vore bra? Lite över existensminimum så att man faktiskt slipper ligga på botten av samhället trots att man "arbetar" heltid. Att plugga heltid och dessutom ha ett jobb är jävligt tungt för många. Visst beror det på vilken utbildning man går också, men är det meningen att man ska jobba långt över heltid för att ha råd med ett vettigt liv? Det är bisarrt att man nästan tjänar på att leva på soc i jämförelse med studielån. Varför ska man plugga alls i sådana fall?
Den som lever på soc kan ha en större lägenhet än de flesta studenter och har personen i fråga barn så ökas det ytterligare Nu är inte det heller lyxigt på något vis. Men med tanke på hur man bor som student... Det är inte billigt, oavsett om man bor i korridor eller lägenhet... Går du på soc så finns restriktioner för hur dyr din lägenhet får vara, ja, men ditt bidrag anpassas ändå så att du inte förlorar mat/fick-pengar (om du inte väljer att gå över de restriktioner som finns). Vilket det definitivt inte gör på ett studielån. Lägenheter som ses som billiga i allmänheten är ofta alldeles för dyra för en student. Många får snällt nöja sig med ett rum på 20 kvm för betydligt mycket mer pengar/kvm än de flesta andra betalar.
"Men vi ska ju få låna en 500kr till nu någon gång snart tror jag"
Låna ja. Öka våra skulder. Att bo bättre, ha mer eller lika mycket pengar på fickan och var skuldfri är alternativet. Vad känns spontant som det smarta valet? Inför framtiden är det naturligtvis bättre att skuldsätta sig... Men hur sjukt känns inte det? Världen är sjuk och myndigheterna giriga... Visst låter det bra att vi "får" mer pengar som studenter, men det är det ju inte. Ett ökat bidrag är en förbättring om man ska se det så. Större skulder känns i slutändan som en förlust. Man ska ha råd att betala tillbaka allt sedan också. Få utbildningar garanterar ett arbete efteråt. Har de tänkt på det?
Jag vill absolut inte ha med soc att göra, men det är svårt att inte se varför det finns de (lyckligtvis minoritet) som hellre gör det valet än försöker laga sitt liv. Så fort man vill göra rätt för sig blir man bestraffad. Med soc finns i och för sig ett till problem. Vill man göra rätt för sig och hitta ett jobb och slippa soc så bråkar de tills man gråter blod... Men om man missbrukar och inte alls känner för att arbeta så får man gå på avvänjning och blir given en lägenhet och bidrag. Rättvist? Straffa de som vill framåt och belöna de som skiter i allt... Är man student har man dessutom inget skyddsnät ifall någonting händer. Blir man tvungen att gå till soc för hjälp blir man tvungen att sluta plugga. Man får nämligen inte gå på soc om man pluggar. Då kan man inte söka jobb ju.
Vad fan är det? Ska man inte uppmuntra de som vill göra något vettigt och inte leva på samhället? Det finns stunder då jag tänkt att jag skiter i det. Jag skaffar mig något otrevligt beroende och fuckar upp mitt liv totalt så jag kan få lite hjälp någon gång. Hur sjukt är inte det?
Ofta hör man saker som att det är svårt med CSN och soc och försäkringskassan för att man vill bli av med bidragsfuskarna. Det är tråkigt att bra och vettiga människor hamnar i kläm, men vi måste komma åt den minoriteten som finns som fuskar. Jag kan säga på en gång att alla mina erfarenheter pekar på att det inte är så det fungerar. Fuskare verkar slinka igenom enkelt medan de som kämpar får stå och bli beskyllda för att de försöker slippa bli en "last för samhället".
Blä.. Jag är arg... Rätta mig gärna om jag har fel i det här, men det är fortfarande byggt på mina egna erfarenheter. Det har gått till så här med andra ord. Jag har sett det. Jag har varit där. Hoppas verkligen din erfarenhet skiljer sig från min...
Nakenhet? Säkerhet? Självbild och självförtroende...
Jag funderar över det där med självbild. Ju mer jag har gått upp i vikt, desto mer tänker jag på det. Jag skapar nya komplex och glömmer ett eller två gamla. Har svårt att förlikas med att kroppen förändras även om jag inte egentligen är obekväm med det. Det som händer just nu är ju det jag alltid drömt om. En normal vikt. Lite former.
När jag var yngre så var jag som alla tonåringar. Osäker. Livrädd för att någon skulle skratta åt mig om jag klädde av mig. Flera av tjejerna i klassen i mellanstadiet kallade mig "anorexiabarn" och jag utvecklades inte särskilt tidigt. Jag var bara tunn. Tunn och blek utan former. En planka. Oattraktiv på alla sätt. Det där med självbild var inte direkt något positivt.
Jag kände länge att ingen någonsin skulle vilja ha mig på riktigt. Jag var ju så ful och kantig och platt. Ändå bestämde jag mig för att kämpa emot de känslorna när jag väl blev tillsammans med min första riktiga pojkvän. Jag bestämde mig för att vara bekväm i min kropp, för den var ändå min och om han inte tyckte om den så tyckte han nog inte om mig så mycket som han sa... Det höll ett tag. Fram tills att jag opererade bort knölen i bröstet ungefär. Då kom skräcken tillbaka. Jag såg bara ett ärr. Även om jag var den enda som egentligen tänkte på det.
Efter det så tog det ett tag innan pojken, som jag var förlovad med, var otrogen och det tog slut. Ännu en grej som sabbade självbilden. Både psykiskt och fysiskt. I min värld fick jag bekräftat att jag inte dög som jag var och att den där kommentaren jag än gång fått av mina bästa vänner ("det är ingen som vill ha dig") stämde. Att jag dessutom mådde så dåligt den perioden att jag gick ner till 39 kg hjälpte inte. Jag har aldrig medvetet försökt gå ner i vikt. Jag äcklades av att se mig i spegeln. Inga former. Synliga revben. Ingen ork. Inga kläder som passade.
Det var tufft att gå upp de förlorade kilona igen. Jag lyckades dock! Och jag var stolt. Jag mådde bättre i mig själv igen och jag började acceptera min litenhet. Visst hade jag fortfarande tankar och idéer om att jag skulle bli finare med större bröst, bredare höfter, smalare midja, jämnare ögon, mindre mun... Men jag var okej med mig själv i alla fall. Mer än förut. Jag började långsamt inse att även jag kunde vara vacker och sexig trots allt.
När jag gjorde varietén på Arbis svängde självbilden ordentligt. Det fanns inte tid för osäkerhet och den försvann nästan helt. Jag blev självsäker avklädd. Bakom scen springer du bara runt toppless, men det räckte långt. Jag började åter igen se min själv med nya ögon och även om jag precis som alla andra fortfarande ville ändra på det ena och det andra så var jag säker i min kropp. Jag kände inte samma behov av att se ut på ett visst sätt och började på allvar bli bekväm i mitt eget skinn.
En ordentlig säkerhet har följt mig sedan dess. Min kropp är jag och den är vacker på sitt sätt. Jag är bekväm med mig själv och är inte rädd att vara avklädd. Det betyder inte att jag springer omkring naken och ropar "titta på mig" samtidigt som jag skrevar för världen. Jag har respekt för både mig och min partner gällande min kropp och hur den exponeras.
Just nu är jag dock delad igen. Jag är trygg i min kropp, fortfarande, men jag är osäker. Proportionerna har blivit annorlunda sen jag började gå upp i vikt och jag liknar mer ett päron än en linjal i kroppsformen. Sedan är det kanske så att jag börjar ta åt mig av mina vänners kommentarer? Saker som aldrig hade rört mig i ryggen förut känns plötsligt. Även fast jag inte är olycklig i mina nya former eller tycker jag är särskilt stor så känns det någonstans långt bak. Osäkerheten och skräcken gör sig påmind igen. Är jag ful nu när jag inte ser ut som jag brukade göra?
När jag var yngre så var jag som alla tonåringar. Osäker. Livrädd för att någon skulle skratta åt mig om jag klädde av mig. Flera av tjejerna i klassen i mellanstadiet kallade mig "anorexiabarn" och jag utvecklades inte särskilt tidigt. Jag var bara tunn. Tunn och blek utan former. En planka. Oattraktiv på alla sätt. Det där med självbild var inte direkt något positivt.
Jag kände länge att ingen någonsin skulle vilja ha mig på riktigt. Jag var ju så ful och kantig och platt. Ändå bestämde jag mig för att kämpa emot de känslorna när jag väl blev tillsammans med min första riktiga pojkvän. Jag bestämde mig för att vara bekväm i min kropp, för den var ändå min och om han inte tyckte om den så tyckte han nog inte om mig så mycket som han sa... Det höll ett tag. Fram tills att jag opererade bort knölen i bröstet ungefär. Då kom skräcken tillbaka. Jag såg bara ett ärr. Även om jag var den enda som egentligen tänkte på det.
Efter det så tog det ett tag innan pojken, som jag var förlovad med, var otrogen och det tog slut. Ännu en grej som sabbade självbilden. Både psykiskt och fysiskt. I min värld fick jag bekräftat att jag inte dög som jag var och att den där kommentaren jag än gång fått av mina bästa vänner ("det är ingen som vill ha dig") stämde. Att jag dessutom mådde så dåligt den perioden att jag gick ner till 39 kg hjälpte inte. Jag har aldrig medvetet försökt gå ner i vikt. Jag äcklades av att se mig i spegeln. Inga former. Synliga revben. Ingen ork. Inga kläder som passade.
Det var tufft att gå upp de förlorade kilona igen. Jag lyckades dock! Och jag var stolt. Jag mådde bättre i mig själv igen och jag började acceptera min litenhet. Visst hade jag fortfarande tankar och idéer om att jag skulle bli finare med större bröst, bredare höfter, smalare midja, jämnare ögon, mindre mun... Men jag var okej med mig själv i alla fall. Mer än förut. Jag började långsamt inse att även jag kunde vara vacker och sexig trots allt.
När jag gjorde varietén på Arbis svängde självbilden ordentligt. Det fanns inte tid för osäkerhet och den försvann nästan helt. Jag blev självsäker avklädd. Bakom scen springer du bara runt toppless, men det räckte långt. Jag började åter igen se min själv med nya ögon och även om jag precis som alla andra fortfarande ville ändra på det ena och det andra så var jag säker i min kropp. Jag kände inte samma behov av att se ut på ett visst sätt och började på allvar bli bekväm i mitt eget skinn.
En ordentlig säkerhet har följt mig sedan dess. Min kropp är jag och den är vacker på sitt sätt. Jag är bekväm med mig själv och är inte rädd att vara avklädd. Det betyder inte att jag springer omkring naken och ropar "titta på mig" samtidigt som jag skrevar för världen. Jag har respekt för både mig och min partner gällande min kropp och hur den exponeras.
Just nu är jag dock delad igen. Jag är trygg i min kropp, fortfarande, men jag är osäker. Proportionerna har blivit annorlunda sen jag började gå upp i vikt och jag liknar mer ett päron än en linjal i kroppsformen. Sedan är det kanske så att jag börjar ta åt mig av mina vänners kommentarer? Saker som aldrig hade rört mig i ryggen förut känns plötsligt. Även fast jag inte är olycklig i mina nya former eller tycker jag är särskilt stor så känns det någonstans långt bak. Osäkerheten och skräcken gör sig påmind igen. Är jag ful nu när jag inte ser ut som jag brukade göra?
Idag är jag inte längre underviktig. Däremot mer otränad än förr. Idag har jag den typen av former som de flesta kvinnor har. Jag har bröst, rumpa, lår och en liten, liten mage. Jag är mer än skinn och ben och jag mår bra. Jag har börjat träna för att må ännu bättre och bli friskare, inte för att gå ner i vikt. Jag borde inte må dåligt eller känna mig tveksam över att vara normalviktig med strävan mot bättre hälsa tycker jag.
Det känns som att folk har glömt bort att det är hälsa som är vackert... Inte skelett och plast... Idealet borde vara individuellt för var och en. Då skulle nog alla kunna våga vara bekväma med sig själva. Eller?
Det känns som att folk har glömt bort att det är hälsa som är vackert... Inte skelett och plast... Idealet borde vara individuellt för var och en. Då skulle nog alla kunna våga vara bekväma med sig själva. Eller?
Men va f...
Tittar lite på Skin Deep.. Om du inte vet vad det är så kan jag berätta att det är ett av alla de där programmen där folk är missnöjda med sitt utseende och för det mesta är det operationer som gäller. Nu är inte jag emot ingrepp egentligen. Om jag fick operera bort ett bröst på grund av cancer eller liknande så skulle jag se det som en nödvändighet! Att göra mindre ingrepp för sitt självförtroendes skull ser jag inte heller några problem med. Jag har själv tänkt tanken på att operera brösten flera gånger... Men jag skulle aldrig vilja se ut som en plastig docka utan skulle i sådana fall göra en liten förstoring för min egen skull. För att känna mig kvinnligare.
Att se unga tjejer som redan har relativt stora bröst kräva sina föräldrar på pengar för att göra dem större ändå gör mig illamående. Brösten är knappt färdigväxta och läkarna säger till och med att de kan växa mer så att brösten kanske behöver korrigeras om ett par år ifall de blir ojämna.
Vem går med på att ge sin tonåring de pengarna? Det är knappast en billig operation liksom. Mina föräldrar skulle aldrig ge mig pengar till något sådant oavsett hur gammal jag är. Jag får snällt spara själv om jag får för mig att det är så viktigt att jag inte kan leva utan det. Inga tårar i världen skulle få dem att vika sig. Kan man inte betala själv kanske man inte är redo för beslutet heller? Troligtvis har den typen av människor (både tonårstjejerna och föräldrarna) inte läst på om de risker som man faktiskt utsätter sig för när man gör ett sådant ingrepp. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om något gått fel?
Via Plastic Surgery Gone Wrong
Att se unga tjejer som redan har relativt stora bröst kräva sina föräldrar på pengar för att göra dem större ändå gör mig illamående. Brösten är knappt färdigväxta och läkarna säger till och med att de kan växa mer så att brösten kanske behöver korrigeras om ett par år ifall de blir ojämna.
Vem går med på att ge sin tonåring de pengarna? Det är knappast en billig operation liksom. Mina föräldrar skulle aldrig ge mig pengar till något sådant oavsett hur gammal jag är. Jag får snällt spara själv om jag får för mig att det är så viktigt att jag inte kan leva utan det. Inga tårar i världen skulle få dem att vika sig. Kan man inte betala själv kanske man inte är redo för beslutet heller? Troligtvis har den typen av människor (både tonårstjejerna och föräldrarna) inte läst på om de risker som man faktiskt utsätter sig för när man gör ett sådant ingrepp. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om något gått fel?
Via Plastic Surgery Gone Wrong
Självklart är det inte bara bröstförstoringar jag reagerar på. Även ingrepp som fettsugning och liknande är rent ut sagt idiotiska i de allra flesta fall. När det gäller just vikt så ska man nog försöka göra vettiga ansträngningar istället för att ta den "enkla" och betydligt farligare utvägen. Jag undrar hur många som tänker på att de här ingreppen faktiskt kan döda dig?
Jag har fortfarande ingenting emot att man vill bättra på sitt yttre och det är upp till var och en. Kanske är jag själv en av alla de som sprutar in lite här och där i framtiden? Men tänk innan för i helvete!
Jag har fortfarande ingenting emot att man vill bättra på sitt yttre och det är upp till var och en. Kanske är jag själv en av alla de som sprutar in lite här och där i framtiden? Men tänk innan för i helvete!
Vad betyder julen för dig?
Jag har fått för mig att de flesta förknippar julen med glädje, värme, gemenskap och presenter (vi ska inte ljuga nu, som minst barnen tänker på presenter i de flesta fall). Även de som inte firar jul ser nog på högtiden som en relativt trevlig sådan. Man samlas med familj och vänner och äter och umgås. Det är ju allt annat än otrevligt.
Nu är det ju tyvärr så att alla inte har familj och vänner att spendera julen med. Det finns alldeles för många (bara en är en för mycket) människor som är ensamma under julen. Många människor som mår oerhört dåligt för att de inte har någon att bry sig om och ingen som bryr sig om dem. Glöm inte bort dem... Och glöm inte hur bra du har det som har dina nära och kära. Den där dyra presenten du inte fick är ju inget att sura över.. Eller hur?
Buon Natale a tutti!
Nu är det ju tyvärr så att alla inte har familj och vänner att spendera julen med. Det finns alldeles för många (bara en är en för mycket) människor som är ensamma under julen. Många människor som mår oerhört dåligt för att de inte har någon att bry sig om och ingen som bryr sig om dem. Glöm inte bort dem... Och glöm inte hur bra du har det som har dina nära och kära. Den där dyra presenten du inte fick är ju inget att sura över.. Eller hur?
Buon Natale a tutti!
Smärta...
Det finns många olika typer av smärta. Oerhört många... Det här är bara en av dem och den är väldigt personlig. För den sakens skull betyder det ju inte att du inte känner igen dig. Jag vet ju inte hur din tillvaro ser ut just nu.
Jag känner en enorm saknad efter teatern. Man kan säga att jag längtar "hem". Sen jag slutade på Arbis har jag känt så. Jag slutade ju för att min dåvarande inte var helt glad över hur mycket tid teatern tog och samtidigt hade våran relation börjat rasera så ingen av oss mådde särskilt bra. Katastrof hela vägen.
Sedan jag lämnat Arbis har jag knappt gjort någonting känns det som.. Teatermässigt alltså. I påskas gjorde vi ju Väskan Klar och jag har filmat två, tre gånger. Det stillar saknaden tillfälligt men inte helt. Jag har märkt att jag inte blir glad av att gå på teater längre. Jag gråter varje gång. För att det gör ont.
Jag känner en enorm saknad efter teatern. Man kan säga att jag längtar "hem". Sen jag slutade på Arbis har jag känt så. Jag slutade ju för att min dåvarande inte var helt glad över hur mycket tid teatern tog och samtidigt hade våran relation börjat rasera så ingen av oss mådde särskilt bra. Katastrof hela vägen.
Sedan jag lämnat Arbis har jag knappt gjort någonting känns det som.. Teatermässigt alltså. I påskas gjorde vi ju Väskan Klar och jag har filmat två, tre gånger. Det stillar saknaden tillfälligt men inte helt. Jag har märkt att jag inte blir glad av att gå på teater längre. Jag gråter varje gång. För att det gör ont.
Flera gånger har jag gått ensam och inte behövt förklara mig när tårarna runnit. Torkat dem innan ljuset gått upp och begett mig innan någon sett mig. Jag har skyllt på att de varit så duktiga på scen också och det är ingen lögn, jag har varit stolt, men det är inte därför jag gråtit floder.
Jag grät till och med när vi såg Betnér. Inte mycket och jag är säker på att J-man inte märkte något, men de var där. Trots att jag aldrig jobbat som eller med komiker. När vi var på Chicago tvingade jag tillbaka tårarna. De grumlade min blick i någon sekund, men jag lyckades få dem att försvinna. Jag ville inte riskera att J-man skulle märka något... Jag känner mig mest fånig.
Jag grät till och med när vi såg Betnér. Inte mycket och jag är säker på att J-man inte märkte något, men de var där. Trots att jag aldrig jobbat som eller med komiker. När vi var på Chicago tvingade jag tillbaka tårarna. De grumlade min blick i någon sekund, men jag lyckades få dem att försvinna. Jag ville inte riskera att J-man skulle märka något... Jag känner mig mest fånig.
Teatern är det jag levt för varenda gång det varit jobbigt och svårt. Nu har jag den inte på det sättet längre. Jag har inte de kontakterna eller den kontinuiteten i arbete som förut. Det gör ont. Jag känner mig ensam och övergiven. Betydelselös på sätt och vis.
Jag skulle aldrig vilja ändra mina val. De som ledde mig hit. Då hade jag inte träffat J-man. Då hade jag inte varit lyckligt kär och här i Linköping. Jag hade inte träffat E. Jag hade kanske inte ens sluppit ifrån MDP. Men det betyder inte att jag saknar eller att min värld är fullständig... Alltid saknar man någonting. Det jag saknar råkar bara vara mitt emellan inom och utom räckhåll.
Jag skulle aldrig vilja ändra mina val. De som ledde mig hit. Då hade jag inte träffat J-man. Då hade jag inte varit lyckligt kär och här i Linköping. Jag hade inte träffat E. Jag hade kanske inte ens sluppit ifrån MDP. Men det betyder inte att jag saknar eller att min värld är fullständig... Alltid saknar man någonting. Det jag saknar råkar bara vara mitt emellan inom och utom räckhåll.
Min bror
Min bror och jag är inte biologiska syskon. Vi adopterade varandra för ett antal år sedan och har sedan dess varit så som syskon är. Vi stöttar varandra i allt, vi älskar varandra helt platoniskt och vi bråkar så som syskon gör. Mer sällan nu när vi ses som vuxna... Men ändå. Han står mig närmre än min biologiska syster. Man kan säga att vi har vårdat våran relation på ett annat sätt.
Jag är oerhört stolt över min bror som förutom att vara en jäkla duktig trubadur pluggar på som en galning. Min lilla bror som alltid älskat att argumentera och gärna provocera en gnutta ska bli retoriker. Han är på god väg faktiskt. Finns inga tvivel om att han fixar det galant. Tror världen får se upp när han examineras på riktigt.
Nu är det så att det är de man håller närmst som lättast sårar en av dåliga eller knappt några anledningar alls. För inte alls länge sedan nu så messade jag honom i lagom halvdryg ton, en sådan vi brukar föra mellan oss utan problem, och det ville inte lillebror gå med på. Det var helt fel läge och han blev snarare sur på mig. Dryg på riktigt och då blev jag arg. Ledsen. Sur. Jag sa att jag inte ville prata med honom förrän han var glad igen (inte ordagrant, men typ). Så är det den där grejen med stolthet... Jag vill ju att älskade bror ska höra av sig till mig och säga "sorry, jag var så sjukt stressad". Min egen stolthet räcker inte till att höra av mig och låtsas som ingenting. Jag har inte den gladaste perioden just nu.
För övrigt så har lillebror träffat en tjej som jag är väldigt nyfiken på. Verkar (av vad jag hört från bror min) som att hon passar honom mycket bättre än någon annan tidigare gjort. Som att de helt enkelt har ett annat samspel och strävar mer åt samma håll. Det låter så underbart tycker jag! Vill bara träffa henne också. Se den där otroliga människan live. Hon som gör min bror lycklig.
Mig saknar min bror...
Jag är oerhört stolt över min bror som förutom att vara en jäkla duktig trubadur pluggar på som en galning. Min lilla bror som alltid älskat att argumentera och gärna provocera en gnutta ska bli retoriker. Han är på god väg faktiskt. Finns inga tvivel om att han fixar det galant. Tror världen får se upp när han examineras på riktigt.
Nu är det så att det är de man håller närmst som lättast sårar en av dåliga eller knappt några anledningar alls. För inte alls länge sedan nu så messade jag honom i lagom halvdryg ton, en sådan vi brukar föra mellan oss utan problem, och det ville inte lillebror gå med på. Det var helt fel läge och han blev snarare sur på mig. Dryg på riktigt och då blev jag arg. Ledsen. Sur. Jag sa att jag inte ville prata med honom förrän han var glad igen (inte ordagrant, men typ). Så är det den där grejen med stolthet... Jag vill ju att älskade bror ska höra av sig till mig och säga "sorry, jag var så sjukt stressad". Min egen stolthet räcker inte till att höra av mig och låtsas som ingenting. Jag har inte den gladaste perioden just nu.
För övrigt så har lillebror träffat en tjej som jag är väldigt nyfiken på. Verkar (av vad jag hört från bror min) som att hon passar honom mycket bättre än någon annan tidigare gjort. Som att de helt enkelt har ett annat samspel och strävar mer åt samma håll. Det låter så underbart tycker jag! Vill bara träffa henne också. Se den där otroliga människan live. Hon som gör min bror lycklig.
Mig saknar min bror...
Kissies "nakenchock"
På skvallerbloggarna skrivs det om nakenbilden på Kissie som dykt upp (googla om du är intresserad, jag tänker då inte lägga ut den). Den sägs vara äkta hur som helst och Kissie själv förnekar. Personligen undrar jag vad grejen är.
Äkta nakenbild eller inte, vad spelar det för roll? Det är lite hud. Sån där som vi alla har. Och, oj, hon har tuttar! Det har ju inte alla tjejer. Inte lika stora förvisso.. Ja, inte alla utav oss i alla fall, men vad spelar det för roll? Det är inte så att det har släppts en bild där hon zoomar in vad som finns mellan hennes ben. Tuttar ser man ju varje dag på tv och film, i tidningar och på nätet. Vare sig man vill eller inte. De vara är där.
Hon säger själv att hon inte vill vara en förebild och hon driver sin blogg genom provokation. Att läcka en nakenbild är nästan (bara nästan) smart. Det är lite hud, det är lite publicitet och inget ansikte syns. Folk har väl gjort värre saker för att bli kända?
Jag ser bara inte vad det är som är så stort med det...
Så fint, så rätt, så bra...
Angående inlägget
Det här är precis vad jag behöver komma ihåg då och då.
Så enkelt, så självklart, och ändå har det aldrig slagit mig!
Hur det förflutna förstör i framtiden...
"Varför kan du inte tro på mig när jag säger att jag bara älskar dig och inte vill ha någon annan?"
Vi kom att prata om ex idag, jag och J-man. Det var fånigt dumt och egentligen inte viktigt alls, men det triggade ändå en våg av osäkerhet, och inte riktigt svartsjuka men något åt det hållet, hos mig. Jag har svårt att lita på kärleksförklaringar. Otroligt svårt att tro på att jag skulle vara speciellt och allt sånt där som vanligtvis gäller i en kärleksrelation. Det är inte lätt. Varken för mig eller min kärlek.
Vart kommer det ifrån då? Jag funderade... Känns som att svaret är ganska givet. Visst så har det med min första riktiga pojkvän att göra. Han var otrogen och sådant sätter spår. Men det är också väldigt mycket på grund av MDP. Inte så konstigt. Jag kan inte påstå att det var en sund relation när man ser tillbaka på det och jag tror han skulle hålla med mig om någon frågade honom. Sak samma. Jag ska berätta på vilket sätt han spelar roll i sammanhanget.
I ungefär tio år har jag fått höra (från och till) hur vacker jag är, hur speciell jag är och att han älskar mig. Som jag berättar tidigare så har jag aldrig tagit det på allvar. En så kallad "player" som skulle fallit för mig? Nej, så fungerar det inte. Jag var fast besluten att han skulle bedra mig om jag gav efter och det tror jag fortfarande. Hur mycket han än sa att han älskade mig så visade han hela tiden hur lite de orden betydde genom att träffa tjej efter tjej, både tillfälliga kontakter och flickvänner, så signalen var väl att han ljög. Signalen jag uppfattade alltså.
Till slut så övertygade han mig om att jag var speciell och att han kanske trots allt älskade mig. Han lugnade ner sig. Slutade vara riktigt lika flirtig mot allt av kvinnligt kön han träffade, slutade med tillfälliga kontakter (så vitt jag vet) och bad om min hand. De som följt mig vet att jag först sa "nej, nej, nej". Till slut så började jag tro på honom. Lite i alla fall. Jag ville tro på honom. Vägrade tro att han ville gifta sig förrän jag fick en ring av honom dock. Han lovade att det skulle lösa sig. Så småningom. Ganska snart visade det sig att jag aldrig borde fallit för alla de där orden.
Det är lätt att säga att man älskar någon. Det är lätt att säga att någon är speciell, att man vill spendera hela sitt liv med bara den personen, bygga en framtid, familj... Det är lätt. Du behöver ju inte göra någonting alls förutom att yttra orden. Att stå för det. Att mena det man säger... Det är tvärt emot svårt. MDP menade det verkligen inte. Hade han gjort det så hade han aldrig behandlat mig så illa som han faktiskt gjorde. Han skulle inte heller skaffat sig en ny tjej utan att blinka när jag storgråtande (inte för att han vet det, han svarade ju inte i telefon så jag fick messa) förklarade att jag inte orkade mer. Han lärde mig på sätt och vis att jag inte kan lita på någon. Att någon kan kämpa så länge och så hårt för någon bara för att göra den illa är svårt att förstå för mig. Förklaringar mottages tacksamt.
J-man och MDP är inte lika för fem öre. Inte i personligheten, inte till utseendet. Så det är inte någon sådan bisarr grej. Jag jämför dem inte heller. De är olika personer och jag är glad att jag slipper den ena om jag ska vara helt ärlig. Osäkerheten och såren är däremot kvar... Inte helt. Men en del.. Och det irriterar mig. J-man förtjänar inte min misstro för att något annat pucko (ja, de är fler men några är större än andra) gjort mig illa. Jag ska hitta en väg helt ur det.
"Du är det bästa som har hänt mig. Jag är så rädd att du inte ska tro mig."
Vanligtvis är det så mycket kärlek i det här hemmet så att man nästan drunknar. Vi älskar varandra och visar det varenda dag. Det gör att sådana här saker blir femton gånger värre. Det är skräck och tårar. Total skräck för att kärleken ska försvinna. Att den inte är så ömsesidig som vi hela tiden trott. Att det som lovas inte hålls. Tänk om det bara är tomma ord? Det är inget kul.
Alla har vi ju ett förflutet, det kommer vi inte ifrån. Men det är så grymt jobbigt när ens förflutna kommer och bajsar på framtiden. Dags att potträna den där elaka jäkeln...
Missbruk
Jag läste ett fantastiskt inlägg av Beyond Eternety tidigare i dag och vill ge mina egna synpunkter i ämnet.
Varje dag så missbrukar människor. En del missbrukar droger, alkohol och spel... Men de allra flesta missbrukar sådant som det inte rynkas på näsan åt. Socker. Koffein. Jag är själv brukare av båda två och utan tvekan beroende. Som miljoner fler.
Något som jag funderar över är vad det är som skiljer en missbrukare från en annan? Vad gör en missbrukare bättre än en annan? Handlar det om oförutsägbarhet i beteendet? Aggressionsproblem? Förmågan att inte kunna sluta med något som man stoppar i sin kropp varje dag (även psykiska beroenden handlar om input)?
Om jag inte dricker mitt morgonkaffe får jag oftast ont i huvudet. När jag får ont i huvudet blir jag för det mesta irriterad. Alltså blir mitt humör oförutsägbart och även om jag inte är våldsam så har jag underliggande aggressioner som beror på bristen av koffein. Är jag då fortfarande en bättre människa än alkoholisten som lider i tystnad och aldrig ens blir irriterad? Eller är vi lika illa? Hur mäter man beroenden?
Så stämplas de människor som blivit kvitt sitt beroende. Ja, i den mån man nu "blir kvitt" ett beroende. De flesta av oss har inte ens funderat över att sluta med den där koppen kaffe på morgonen eller favoritgodiset, fredagsfikat, läsken till maten, ändå så fnyser allmänheten ofta åt de som inte har rört kokain, amfetamin, alkohol på flera år. Styrkan som ligger bakom att göra en sådan sak verkar glömmas bort. Missbrukare som skvallrar om, ser ner på, undviker människor som vänt ett beroende ryggen och kämpar dag för dag.
Jag vet inte.. Det stör mig. Kanske kan man inte jämföra missbruk och missbruk. Kanske måste man titta på individen. Oavsett så kanske man ska uppmuntra styrkan i att vara "ren" och se över sina egna laster innan man dömer? Jag själv känner både en och två som tagit sig ur missbruk och de är människor som jag beundrar oerhört mycket. De är intelligenta och starka. Faktum är att vi alla är kapabla att göra idiotiska val, en del gör värre än andra...
Åter igen tänker jag på det där med förståelse. Det hade varit så mycket enklare om folk bara ville förstå varandra. Vi är alla människor och vi kämpar alla med de problem vi har. Jag vet inte.. Jag har slut på ord för idag.
Pusselbit...
Såg en jättefin bild på en blogg där man bara såg anklarna på två personer och de hade tatuerat in varsin pusselbit. Pusselbitarna passade givetvis varandra. Jag tyckte det var så fint! Fick suget att tatuera in en liten, helsvart pusselbit på handleden på en gång. Så jag kladdade dit en med en vanlig bläckpenna. Känner lite på det...
Jag gillar det.. Men skulle nog hellre sätta den lite högre upp (närmre handen)
och längre ut (ännu mer på sidan) om jag skulle få för mig att göra en.
Enkelt, snyggt och lätt att dölja med en klocka om man måste.
Tror du J-man skulle vilja göra det med mig? Fast nej... Jag förespråkar ju faktiskt inte den typen av tatueringar. Så jobbigt om det tar slut. Eller? Hjälp mig här...