Bye, bye håret? Kanske...
Jag och älsklingen pratade lite och det är ju faktiskt så att han är tillsammans med mig för att jag är jag och inte för mitt hår. Nu har jag i och för sig inte tvivlat på det, men det var helt klart skönt att få bekräftat för det. Hur som helst så sa han att vi kanske skulle ta och klippa oss tillsammans. I mina öron låter det inte helt dumt. Jag är inte ens förlovad så det där med långt hår behöver jag nog inte tänka så mycket på just nu. Sen kan det säkert bli snyggt med löshår i en håruppsättning... Utsläppt vet jag inte om jag skulle trivas med det dock. Men vem vet?
Tänkte i alla fall visa precis vad jag hade tänkt mig om det blir av.
(Yepp det är Zoe McLellan på båda bilderna)
Det innebär att jag skulle se ut ungefär så här:
Vad opixliga bilder min cam tar jämt.
Vad tycker DU?
Jag förstår inte...
Skvaller, rykten, falskhet... Vardagliga ting för många människor. Helt ärligt så trivs nog många med det också. Att gå bakom ryggen på andra och ljuga, undanhålla. Men det är aldrig kul när man är den som blir utsatt för det. Vilket få verkar tänka på.
Det som förundrar min mest är nog tjejer (jag är tjej och har mest erfarenhet där så klart) som är "bästa vänner" men vänder varandra ryggen och berättar varenda hemlighet så fort den ena gått ut ur rummet. Jag har sett det gång på gång och jag har blivit utsatt för det också. Jag har inte gjort det själv så vitt jag minns, men det betyder inte att jag är oskyldig (välkomnar rättelser). Hur som helst undviker jag det och frågar hellre personen det pratas om vad som stämmer och inte än går omkring och ser snett på någon utan verkligt skäl.
Det där med ärlighet är svårt, jag vet det, men om man inte försöker så blir det ju aldrig bättre heller.
Mina egna ärr...
Precis som de flesta så har jag ärr lite varstans på kroppen. Jag ramlade och gjorde mig illa när jag var liten, jag har skurit mig när jag jobbade i butik (det är sant, jag packade upp bestick), jag har åkt omkull på cykeln, lekt med katter som har vassa klor och klättrat över staket som gjort mig illa... Jag är som de flesta. Däremot har jag ett ärr som de flesta i min ålder inte har. Det är nämligen så att jag fick operera bort en knöl när jag var 18 år gammal. Den var godartad, tack och lov, men tillräckligt stor för att de skulle tycka att det vore smart att ta bort den. Det här är första gången jag visar ärret offentligt av förklarliga skäl.
Ärret sitter längs med vårtgården på vänster bröst. Faktum är att jag har en väldig tur, det är nämligen så att de inte alltid kommer åt den vägen och ärret hade kunnat vara mycket mer synligt. Idag är det bara jag som egentligen tänker på det. Ingen ser det om jag byter om i simhallen eller bakom scen, J-man hade nog inte tänkt på det om jag inte berättat historien för honom en liten bit in i förhållandet. Ändå har jag haft jättekomplex för den där tunna linjen.
Det var min dåvarande pojkvän/fästman som upptäckte min knöl. Egentligen visste jag att den fanns där, men förnekandets kraft är stor när man är rädd. Efter en del om och men så fick han mig att uppsöka läkare. Helt ärligt minns jag inte exakt vad som hände under den perioden... Jag minns inte hur snabbt det gick eller hur många gånger jag var på sjukhuset. Det jag minns starkast är skräcken. Jag var livrädd för att ha cancer. Jag bestämde mig för att jag hellre dog än opererade bort ett bröst. Skulle de säga att de ville göra det så skulle jag vägra behandling.
Beskedet kom att min tumör var godartad och att det inte var någon fara. Jag minns inte det heller. Inte hur det gick till. Jag kände mig bara lättad. De ville ändå operera i och med att den var så pass stor som den ändå var. Den lilla chansen att den en dag skulle få för sig att vända vore dum att riskera när den växt så mycket. Jag minns inte längre måtten men det var någonstans runt 1x1,5 någonting.. Tjockleken minns jag inte alls. Opererad blev jag ju hur som helst.
Jag hade tur och det visade sig att jag var frisk. Det är inte alltid en självklarhet och många kvinnor insjuknar varje år. Chansen att jag får fler knölar är inte helt liten och vem vet hur framtiden ser ut? Kanske har jag inte samma tur två gånger.
För mig är det otroligt viktigt att stödja forskningen och som du kanske märkt har jag en liten banner längst upp till höger i bloggen. Klicka på den så kommer du hitta ett antal sätt att stödja forskningen på. Själv har jag donerat 50 kr per sms idag. En liten gåva kan räcka långt som du vet.
Destruktivitet?
Jag har tidigare skrivit om att skada sig själv och då var det främst den typen av beteende som lämnar ärr efter sig. Vad alla kanske inte tänker på är att det finns många olika sätt att skada sig själv på. Vissa sätt uppfattas kanske inte ens som destruktiva. Vissa märks inte som "problem" varken i allmänhetens ögon eller för dem som dövar sin egen smärta med de metoderna.
Jag är inte utbildad i området och ingen expert, men jag ska försöka ge lite mer insikt i hur brett det här faktiskt är egentligen och vad det kan innebära att vara självdestruktiv.
Alkohol
De flesta av oss festa då och då. En del någon gång i månaden, andra varje helg. Det betyder inte att det automatiskt är en destruktiv handling. Absolut inte. För många är det socialt och trevligt. Men för vissa så handlar det om att glömma vardagen, glömma allt som är jobbigt och bara slappna av en stund. Kanske till och med få vara någon annan.
Om man dricker för att fly undan sina problem så har det förmodligen gått för långt. Personligen tror jag inte att det är en lösning snarare kanske man riskerar att hamna i ett missbruk längre fram och det kan ju inte kallas positivt. Samtidigt så märks inte alltid sådant här. Någon som använder alkohol och fest för att döva sin egen psykiska smärta (oavsett vad den bottnar i) festar ofta i många olika sällskap så att det inte ska märkas hur ofta det är eller hittar likasinnade. En del är glada hela tiden, en del blir aggressiva, en del blir så fulla att de inte kan stå upp varje gång... Det finns alla typer. Men jag skulle vilja påstå att det nog många gånger är mycket alkohol. Verklighetsflykt är ju trots allt verklighetsflykt.
Droger
Som du förstår så fungerar det på ungefär samma sätt som med alkoholen. Men jag tänker mig att det kanske är mer vanligt att man är samma personer varje gång eftersom det är en lite mer sluten krets. Varför jag säger så är på grund av att det faktiskt är olagligt och inte försiggår lika öppet som "vanligt" festande.
Sex
För de flesta (hoppas jag) så är sex någonting som man har för att man har lust. Med någon man attraheras av och trivs med oavsett om det är en pojkvän, kk eller ett one night stand, allt efter eget tycke. Däremot så fungerar det inte så för alla. Det finns de som har sex med kanske till och med i stort sett vem som helst bara för att känna närhet och bekräftelse. Bara för att fylla någon slags tomhet eller liknande med någon form av fysisk kontakt. Kanske något att fundera över nästa gång du kallar någon "hora" eller "slampa"?
Självbestraffning
Något som är viktigt att förstå är att sådana här beteenden ganska ofta handlar om kontroll. Att beskylla och bestraffa sig själv för hur man mår eller hur situationen runt omkring ser ut är ett enkelt sätt att "ta kontrollen". Det låter absurt för den som aldrig upplevt det, men egentligen kanske det inte är så konstigt att man försöker hitta någon plats att lägga problemen på.
Det finns många olika typer av självbestraffning. Att kräkas upp maten kan vara en utav dem och behöver inte handla om ätstörningar även om man självklart inte ska ta lätt på ett sådant beteende. Att skära sig är ett mer "synligt" sätt att bestraffa sig själv. Även sex kan märkas i den här kategorin på det sättet att det finns de som har sex trots att de inte vill och sedan beskyller sig själva för handlingen. Det finns även de som skadar sig på andra sätt. Dunkar huvudet i väggar, sparkar och slår på saker och liknande. Det är en vid och svår kategori helt enkelt.
Jag säger inte att det här är alla typer av destruktivt beteende, det finns så mycket mer vi gör mot oss själva eller de som finns runt omkring oss när vi inte mår bra. Det här är en del av kakan helt enkelt. Samtidigt är det så skrämmande hur sällan vi ser de här beteendena i oss själva och/eller de runt omkring oss. Tänk hur mycket vi skulle kunna hjälpas åt att må bra tillsammans om vi bara tänkte lite längre ibland... Tror jag i alla fall. Vad tror du?
Avrundning antar jag (långt inlägg)
Som jag nämnde igår så visade sig allt drama vara betydligt mindre än vad det verkade som från början. Missförstånd kan ställa till det. Saken är den att det inte betyder att respektive part är oskyldig på något vis. Båda var medvetna sen innan om att de båda två gjorde något som jag inte tyckte om och som fick mig att känna obehag. Ingen utav dem slutade helt med det beteendet ändå. Det tråkiga är att det ska krävas ett missförstånd som framkallar en reaktion så stark att jag mådde fysiskt illa för att någonting skulle hända. Trots det så verkar det som att den ena parten försöker skylla ifrån sig. Det känns inte okej från min sida. Det är något de får reda ut mellan sig också.
Den ena parten har varit intiativtagare i situationerna, den andra har varit en fegis och pushover som inte kan säga ifrån och snarare uppmuntrar ett beteende som denne påstår sig ha tyckt illa om de senaste två åren. Den parten har bett om ursäkt även till den andra för att denne varit för svag för att säga ifrån. Den andra parten verkar då (jag har inte personligen varit delaktig i just det här samtalet så ta det med en nypa salt då det alltid finns fler versioner) ta det som att det är okej att slå ifrån sig situationen. Den parten anser sig då vara ett offer och oskyldigt anklagad trots att denne varit intiativtagaren i varje situation och därmed, i mina ögon, minst lika skyldig.
Det är jävligt fel att inte säga ifrån, men samtidigt ska det inte finnas någon situation där man behöver göra det. Båda parter har alltså betett sig illa. Båda parter är skyldiga till att göra någon illa.
Vad gäller huruvida jag "överreagerar" eller inte... De har vetat hela tiden att det gör mig ont att de beter sig som de gör. Mina känslor var alltså redan sårade, men ingen brydde sig. Reaktionen blev starkare i och med att saken framställdes som ännu värre och min reaktion har lugnats efter att det klarats upp givetvis. Däremot så har ingen annan rätt till mina känslor. Känner jag mig sårad så gör jag det. Har du sårat mig så har du det oavsett om du förstod det eller inte och om vår relation värderas bör du försöka lösa det istället för att skylla ifrån dig. Det är lika dant när jag gör någon jag älskar illa. Jag står för det, jag skäms och jag löser det. Jag accepterar att jag får ta konsekvenserna av mitt handlande.
Ska jag stå vid din sida och stötta dig när du är sårad så känner jag att det inte är mer än rätt att du tar ansvar för dina handlingar om du sårar mig. Svårare är det inte. Inget av det här hade eskalerat om parterna respekterat mig från början och nu blev det betydligt värre än det behövde bli. Respekt är ett nyckelord i alla relationer vad mig anbelangar. Jag ger andra respekt och jag kräver det tillbaka. Så det så.
Arg...
Jag är arg. Jag tror i alla fall att jag är arg. Jag är inte säker. Enda anledningen jag har att vara arg är för att jag är ledsen. Sårad.
Jag funderar över ironin i att det alltid verkar vara sådana människor som står och ropar att jag inte ska må dåligt mer, att jag förtjänar att må bra på riktigt, som sårar en. För att de är egoistiska, bekräftelsesökande, fega. För att de inte tänker utanför deras egna lilla värld. För att de är småsinta och aldrig har förstått något så enkelt som att tänka över vad ens egna handlingar gör mot andra. Är du så dum att du inte förstår att det är du som får ta konsekvenserna när du gjort någon du bryr dig om illa kanske du inte förtjänar den vänskapen/kärleken/omtanken du får. Sådant kanske ska förtjänas.
Jag vet inte. Det här kan ta ett tag att sortera ut. Alltid bra att ha något att göra på fritiden liksom.
Säg mig...
Skulle du tycka att det kändes okej att din partner satt och myste/kramades med en annan person? Tror du din partner skulle tycka att det var okej om du gjorde så? Skulle du sitta och mysa/kramas med en annan person när din partner var närvarande? Varför/varför inte? Säg mig bara det är du rar...
En annan typ av kärlek
Jag massor helt magiska vänner. Vänner som är mer än vad de flesta har och kanske till och med förtjänar. De allra, allra närmsta är få.. Men ändå fler än vad man kan tro. Jag har en otrolig tur när det gäller mina vänner. Det här är till en av dem.
För ett antal år sedan träffade jag en tjej som var lite udda, precis som jag. Vi fann varandra ganska snabbt när vi väl börjat prata och det tog inte lång tid innan vi i princip bara använde stavelser för att kommunicera, mer behövdes inte. Det var hon och jag mot världen. Svårare än så var det inte.
Åren gick och livet kom ifatt oss. Vi tog olika beslut, vissa bra andra dåliga och en längre tid varken sågs vi eller pratade med varandra. Under hela den tiden var jag aldrig arg eller besviken på henne för de val som gjorts. Jag var säker på att hon skulle komma tillbaka, hur jag kunde vara så säker vet jag inte, och en dag så var hon där igen. Det var aldrig någon fråga om att den ena eller andra skulle be om ursäkt eller vara arg eller annat... Vi satte oss helt enkelt bara ner och pratade om den tid som gått och de val som gjorts. Vad som hänt. Sen var det bra igen. Inga bekymmer. Hon och jag mot världen.
Sen dess har det alltid varit så självklart för mig. Oavsett om vi pratar med varandra varje dag eller en gång om året så är det ändå vi mot världen. Hon är en av dem som knappt har någon familj. Ingen hon har någon vidare kontakt med hur som helst, men hon tillhör min familj. För mig gör hon det. Fast vi är ändå så mycket mer än systrar. För vi är inte systrar. Vi är lite mer som yin och yang. En del av varandra, men ändå så olika.
Vi har aldrig varit osams. Visst har det funnits övergående irritationer mellan oss och någon gång då och då blir någon av oss sårad på grund av den andres dåliga humör eller obetänksamhet, men vi har aldrig bråkat. Vi pratar med varandra. Vi står för när vi betett oss dumt och vi skäms, ber om ursäkt och löser det. Går vidare.
Det slog mig ändå för någon dag sedan hur mycket framtiden kommer förändras oavsett hur nära vi står varandra, det har redan börjat hända, och det skämmer mig lite. Det kommer nämligen komma en dag då jag har barn och inte längre har tid även om jag vill. Jag anförtror mig oftast till min sambo innan jag pratar med henne (eller någon annan vän) eftersom vi planerar vårat liv tillsammans och delar allt. Men det var ju hon och jag mot världen?
Saker och ting förändras hela tiden och ibland blir det svårt att få ihop det... Men det kommer gå. För det är hon och jag mot världen och jag kommer aldrig sluta älska henne oavsett hur lite tid jag har eller hur många andra människor som delar på min tid. Den vänskap vi har står över sånt. Det vet jag.
In my head... Förutom huvudvärk.
Thékopp!
(Vad är rätt stavning på det? Te, té, thé?
Jag har lärt mig thé, men jag vet inte faktiskt.)
När jag var yngre, för sisådär 15 år sedan kanske, så fick jag höra att jag var ful och konstig. Blek och smal. Fel på något vis. Den bilden av mig var den som satte sig i mitt huvud då och ska jag vara helt ärlig så började något slags självhat där. Det där i spegeln var något ont. Det var det där i spegeln som var orsaken till att jag blev utstött. Så såg det ut inuti mitt huvud då.
Jag tror att jag började uppskatta mitt utseende och acceptera att jag faktiskt kan ses som attraktiv av somliga för ungefär fyra-fem år sedan. Jag började ha bra dagar som var bra på riktigt då när det gällde utseendet, men ändå är det inte förren någonstans förra året som jag började bli bekväm med det. Samtidigt kan jag ha svårt för det. Fortfarande. Bra dagar (även dåliga) så kan jag se mig i spegeln och känna "vem är det där?". Jag vet att det är mitt ansikte, jag har lärt mig att det är mitt ansikte, men det ser inte ut som jag. Jag ser inte ut sådär. Jag vet inte heller hur jag ser ut egentligen. Det är en märklig känsla och vart den kommer från har jag ingen aning om.
Undrar hur normalt det är?
De och dem
Något jag tänker på oftare än vad som förmodligen är normalt är hur folk använder orden de och dem. Alldeles för ofta ser jag hur folk använder dem på fel sätt. Svenska är mitt modersmål och jag tycker inte om att se språket slaktas av människor som borde kunna använda det på rätt sätt. Ska man inte lära sig en sådan sak i skolan?
Jag använder också "datorspråk" dagligen. Förkortningar, svengelska, avsiktliga grammatikfel... Jag är medveten om dem och gör det för att förenkla för mig själv när jag är lat eller för att skämta med mina vänner. Ibland bara för att "nörda" mig. Jag slarvar också då och då och min stavning är inte perfekt även om jag försöker att inte göra alltför många fel. Jag tycker om ord. Jag anser att de ska användas på rätt sätt. Personligen skulle jag aldrig få för mig att ersätta de och dem med dom.
Hur som helst så verkar det ju oerhört svårt att använda de här orden på rätt sätt. Vilken tur då att det finns människor som är klart mycket bättre än jag på att förklara hur man ska tänka. Läs HÄR och lär dig något nytt om du inte redan har kollen ;) Och även om du har koll kan det vara bra att titta, nicka och känna att det är skönt att det finns någon som förstår.
Puss och kram på dig!
Varför är det så svårt?
Jag funderar och funderar... Vad ska jag skriva om? Något enkelt. Något vardagligt fast lite kul. Eller seriösa tankar och åsikter om något som är viktigt för mig? Något jag är sur över? Något som gör mig glad? Vad vill folk läsa om egentligen? jag orkar inte skriva något jätteseriöst just nu.. Eller? Så snurrar tankarna runt, runt.
Det gick till och med så långt att jag bad en vän om hjälp. Ge mig ett ämne. Något enkelt. Inget enkelt kom... Till en början. Så kom den smarta idén: Skriv om varför det är så svårt att hitta något enkelt att skriva om. Varför heter det enkelt när det är svårt? Och här sitter jag nu. Med en färdig idé och ändå inga svar.
Man kan inte tvinga fram inspiration. Försöker man så kommer det bara ut bajs. Ingen vill läsa bajs. Knepet är nog helt enkelt att bara skriva. Eller fånga inspirationen när den väl snuddar vid en och skriva, skriva, skriva. Kanske... Jag har nog inget vettigt svar faktiskt.
Visst är jag provocerande?
Vad hände med det där med naturlig skönhet? Jag säger inte att det inte är något som finns, för det gör det i allra högsta grad, men man ser det sällan. Alla "kändisar" (vare sig vi pratar skådespelare, modeller eller bloggare) ska vara perfekta. Framställas som felfria med perfekt hy, tränade kroppar och stylat hår. De enda undantagen är de som bekräftar regeln. Tillhör det kändisskap att förlora sin identitet?
Egoina som vann Årets Blogg på Vecko Revyns Blog Awards är ett sådant undantag som bekräftar regeln. Hon har humor. Hon vågar visa upp sig som den normala tjejen hon är. Hon står för att magen putar lite och att allt inte är perfekt. Hon förtjänade sitt pris utan tvekan. Det finns en anledning till att hon blev framröstad bland större bloggar. Det finns en anledning till att hennes läsare är så lojala.
Jag erkänner glatt att jag tillhör alla de som gärna sminkar sig dagligen och tänker på hur jag klär mig med mera... Det är inget fel i att vilja vara fin. Att vara fin är dock relativt och borde inte mätas i mängd mascara och underlagskräm. Jag kan känna mig hur snygg som helst osminkad med otvättat hår, iklädd en av J-mans t-shirts och träningsbyxor. För att jag mår bra. Det som irriterar mig är att andra ser snett på mig om jag väljer att gå ut så. För att jag tycker att det är onödigt. Mitt ansikte är alltid mitt ansikte. Under all färg ser jag alltid likadan ut.
Jag kommer inte sluta sminka mig. Jag kommer inte heller sminka mig de dagar jag inte har lust eller orkar. Jag tänker göra precis som jag känner för och jag struntar i om folk tror att jag är perfekt eller inte. Jag är inte perfekt. Jag är människa. Jag är fåfäng, lat, envis, osäker, dryg, snäll, smart, nördig, dum, vacker, tjurig, ologisk.. Jag är mycket. Precis som alla. Men oavsett vad jag slänger i ansiktet eller låter bli att kladda på så är jag alltid jag.
Ingen är perfekt... Alla är vackra. Fuck normen och alla fördomar angående hur man ska se ut.
Förändring
Gammal bild.
Jag funderar mycket över det förflutna. Vissa delar saknar man, andra är man glad att man slipper. Det är allt annat än konstigt. jag tänker på bra och dåliga saker. Upplevelser, människor... Ensamhet, gemenskap. Jag kan inte påstå att jag minns mycket glada stunder även om jag vet att det fanns mycket skratt också.
Jag funderar över hur man kunde gå med på att behandlas illa av sina vänner i ena stunden och sedan ställa sig emellan den coola killen och den utsatta tjejen i nästa. Hur kan man vara både svag och stark samtidigt? Självklart är det inte konstigt att man är sårbar för de man tycker om, men det är märkligt att man fortsätter tycka om människor som är rent ut taskiga gång på gång. Inte för att jag är någon ängel, jag är också människa, men jag har inga direkta minnen av att jag skulle gjort sådana saker. Jag är däremot öppen för att höra om det. Jag är inte den jag var för tio-femton år sedan. Jag har svårt att tro att någon av oss är det.
Idag skulle jag inte tolerera att en av mina bästa vänner såg mig i ögonen och förklarade att ingen vill ha mig för att jag inte är lika snygg som hon. Jag skulle inte ignorera att mina närmaste gick bakom min rygg. Min kärlek ska inte få stå i vägen för teatern, mitt sociala liv eller arbete. Jag har låtit de jag älskar trampa på mig tillräckligt. Jag har trampat på folk utan att förstå vad jag höll på med förrän det var för sent. Det är inte okej. Jag gör mitt bästa för att inte göra om samma misstag igen. Sen är jag bara människa och jag kommer säkert göra fel igen.
Vad vill jag säga med det här? Jag vet inte. Jag funderar över det bara. Funderar och funderar. Jobbar för att jag ska vara så som jag önskar att andra kunde vara mot mig. Försöker tänka på hur mina handlingar påverkar andra människor. Ser över mina värderingar. Tänker, tänker, tänker... Jag kommer aldrig bli klar med det här. Så är det bara. Det är ett ständigt pågående arbete.
Inte än va?
Min gudmors son fick en liten dotter idag. Jättefin! Jag är verkligen jätteglad för deras skull!
Det har så klart startat barn-diskussionen här hemma. Mamma är sugen på barnbarn så hon påpekar det, allt annat än diskret. J-man börjar genast messa frenetiskt med henne samtidigt som han skrattar högt och lyckligt. Med jämna mellanrum påpekar han hur mycket han gillar min mor och hennes inställning. Jag småler... Han är så söt när han är sådär. Fast vi vet ju (och är väldigt överens) att just nu så blir det inga barn för oss. Jag har min giftasregel och ekonomiskt vore det inte till vår fördel. Det är inte dags helt enkelt.
Inte än... Men någon gång blir det.
Vill passa på att understryka att jag inte på något vis tycker att det är fel att skaffa barn tidigt bara för att jag väljer att inte göra det. Så länge man har tänkt igenom det och känner att det är rätt så tror jag att det kan bli hur bra som helst. Däremot gör det mig lite ledsen när jag hör om de som skaffat barn utan att förstå ansvaret som kommer med det (oavsett ålder). Hela livet förändras när man sätter ett liv till världen och den där grejen med "jag, jag, jag" är inte längre något som faktiskt är acceptabelt. Det finns någon annan som är viktigare då. Alla barn förtjänar kärlek och respekt. Sedan kommer man med största sannolikhet göra fel mer än en gång som förälder, det finns ingen absolut handbok, men om man inte kämpar och försöker göra rätt så kanske man borde gjort ett annat val...
Motsägelsefullt
Jag har kämpat i större delen av mitt liv för att gå upp i vikt. Kämpat, kämpat, kämpat för att jag varit för smal, inte haft några former, blivit anklagad för att ha ätstörningar och så vidare... Nu har jag lyckats. Jag väger idag ungefär tio kilo mer än vad min normalvikt var för ett-två år sedan. Det är en jätteseger för mig! Ändå är jag inte nöjd...
Jag var helt ärligt inte beredd på att mina kläder skulle bli för små. Visst är det korkat? Jag tänkte verkligen inte på att det är det som händer när man går upp i vikt. Jag hade inte en enda tanke på att jag inte skulle kunna ha mina favoritbyxor längre. Jag har aldrig vuxit ur kläder på det sättet förut. Så nu känner jag av paniken över att ha blivit större, vilket i sig känns helt sjukt eftersom jag inte på något sätt är stor även om jag gått upp i vikt. Jag är mer normalviktig idag än jag någonsin varit tidigare under mitt liv.
Igår gick jag igenom en del kläder. Rensade. Det var näst intill så att jag bröt ihop i en liten hög av tårar när en knapp flög genom rummet eller när jag insåg att mina absoluta favoritjeans inte ens går igen längre. Jag fick panik och kände mig plötsligt tjock. Hur ska jag kunna vara snygg när jag inte passar i mina kläder längre?
Förstå mig på rätt sätt. Jag vet fortfarande att jag inte är tjock. Jag tycker inte heller att jag är tjock, inte på riktigt, jag tycker att jag ser bra ut som jag är nu. Men psyket protesterade. Och jag kan inte låta bli att undra vart alla dessa skeva tankar kommer ifrån. Varför ska jag behöva må dåligt över något som jag längtat efter och kämpat för? Vad är det som gör att jag känner mig så oattraktiv bara för att ett par byxor är för små? Är det samhället? Idealen vi matas med? Illusionen av att man som människa faktiskt kan vara "perfekt" och måste eftersträva det till varje pris?
Jag vet inte.. Det gör mig arg i alla fall...
Stress
Jag har tänkt på det där med stress ett tag nu.. Först i och med Iza's inlägg om stress som du kan läsa HÄR och sedan i och med flytten och allt vad det innebär. Känns som att det är time att kommentera det.
Vad gäller Iza's inlägg så handlar det mest om relationer och hur mycket folkj stressar framåt. Samboliv, barn, förlovningar och allt vad det är. Det är ju ingen hemlighet att jag och Iza inte riktigt delar uppfattning när det gäller det hela. Du som följt mig ett tag vet att jag är rätt stressig själv och Iza och jag har pratat om sådana här saker massor med gånger. Nu är det viktigt att du förstår att jag inte försöker få dig eller någon annan att tycka att Iza har fel i sin åsikt, alla har rätt till sin egen åsikt, jag vill bara framföra mina egna tankar i frågan.
Jag har flera vänner som har barn, är eller har varit förlovade, är sambos (är ju själv det dessutom) och även gifta. Några av mina vänner har väntat i år innan de tagit sådana här beslut, andra har gjort det efter bara någon månad. Hur det har gått för alla par har ju så klart varierat. En del håller ihop "trots" att de blev gravida efter en månad bara. Andra klarade inte ut det och är singlar eller har bytt partner idag. Det är så det är. För en del funkar det och för andra inte.
Min åsikt är hur som helst att jag inte ser något direkt fel i att saker och ting händer fort. Visst ska man tänka igenom saker som att gifta sig och skaffa barn både en och tio gånger, men känns det rätt så gör det ju det. Vissa väntar i år på att ta ett beslut och när det väl tas så trasas relationen sönder, andra chansar och förblir lyckliga resten av livet. Vi kan helt enkelt aldrig veta hur det blir i slutändan. Så för min del tycker jag att det är helt okej att stressa på. Så länge man tänker sig för när det gäller de riktigt stora besluten, tänk på att till exempel ett barn kan fara riktigt illa om du inte är redo för den livsomställningen.
Och så är det hela grejen med flyttstress... För det är ju inte bara det att man är stressad över hur stökigt det är och vart allt ska få plats. Man blir stressad över hur man ska hinna med jobb/skola också. Och vart tog det sociala livet vägen? Påfrestande är ordet. Och hur mycket man än slappnar av och tar sina djupa andetag och tar en låda i taget så kommer de där stunderna när man springer omkring i ren panik bland alla prylar och letar efter en liten grej som känns oerhört viktig just då. Hur gör man?
En liten tanke...
Jag märker själv att mitt bloggande blir mer och mer opersonligt. Jag är säker på att det är på grund av alla krav jag ställer på mig själv att försöka vara aktiv även när jag inte har något att säga, vilket egentligen är helt fel för mig. Plötsligt har min blogg blivit lika tråkig som Kissies.
Nämen vad konstigt! Jag är ju en helt vanlig människa! Inte fan bryr du dig om mina frukostvanor. Så jag ska sluta med dumheterna nu. Jag är inte en sådan som trivs med att förställa mig (förutom på scen och framför kameran så klart). Hellre inlägg jag trivs med då och då än massa skit hela tiden.
Nämen vad konstigt! Jag är ju en helt vanlig människa! Inte fan bryr du dig om mina frukostvanor. Så jag ska sluta med dumheterna nu. Jag är inte en sådan som trivs med att förställa mig (förutom på scen och framför kameran så klart). Hellre inlägg jag trivs med då och då än massa skit hela tiden.
Jag vill ha er hjälp!
Ju närmare slutet på era kommentarer jag kommer (gällande inlägget Att skada sig själv...) desto säkrare är jag på att vi behöver göra mer. Jag vill därför gärna att ni hjälper mig med kontaktuppgifter till olika tidningar i landet så att vi kan starta debatten på ett ännu högre plan. Med hjälp av er och era berättelser kommer jag då skriva om den informationen jag redan lagt upp och utveckla.
Det är dags att samhället öppnar ögonen på riktigt, inte sant?
Att skada sig själv...
Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att människor som skadar sig själva är patetiska och svaga. Att de bara vill ha uppmärksamhet. Att de är fåniga. Alldeles för få verkar tänka på de bakomliggande orsakerna till varför en människa skulle göra så mot sig själv. Jag har stött på olika skäl.
Precis som många andra har jag nära och kära som inte alltid mår/mått bra och jag har varit en av de som torkat blod efter andra eller brutit mig in i rum. Det här är mina personliga slutsatser av vad som kan orsaka ett självskadebeteende. Jag har ingen utbildning i området, allt är baserat på mina egna observationer och erfarenheter.
Ja, det finns de som bara vill ha uppmärksamhet när de gör sig illa. Dessa är dock oftast lätta att uppmärksamma eftersom skadorna ofta inte är särskilt allvarliga, de försöker inte dölja sina sår och de pratar lite väl högt om hur dåligt de mår. Förstå mig på rätt sätt. De människorna ska inte ignoreras helt. Att lära om sitt destruktiva uppmärksamhetssökande och leta positiv uppmärksamhet är mycket nyttigare. Man ska inte, enligt mina erfarenheter, krypa för sådana människor. Uppmuntra dem hellre att lösa sina problem, utan att tjata eller pressa på.
För en del så handlar det helt enkelt om att förflytta sin psykiska smärta. För en människa som mår så dåligt att det gör ont så är det nämligen ibland skönt att känna den fysiska smärtan. Den fysiska smärtan vet man säkert går över. Den typen av människa döljer ofta sina sår (ärr är en annan sak*) och skäms för sitt beteende. Det är tabu och "emo", fult att må dåligt och man får inte be om hjälp. Så en del gör sig illa för att härda ut. Det är kanske just därför som en del blir beroende av att göra sig illa. Straffa sig själv. Det finns givetvis också de som inte orkar leva alls längre och skadar sig med avsikt att dö. Många misslyckas lyckligtvis.
Att ignorera någon som mår dåligt är enkelt. Att kalla någon som man inte förstår sig på för fjantig och töntig är enkelt. Att sträcka ut handen och försöka förstå och hjälpa någon annan är svårt. Jag tror att vi skulle kunna nå de som mår dåligt tidigare om vi informerade mer i skolorna om vad det innebär att vara deprimerad, hur vanligt det faktiskt är idag och att det är okej att be om hjälp. Ta bort stämpeln att det skulle vara svagt och få människor att förstå styrkan i att klara av att be om hjälp när saker blir för svåra. Öka förståelsen hos barn och vuxna. På så sätt kanske vi kan rädda några liv i alla fall...
*Då och då träffar man folk med ärr över armar och ben. En del förskräcks över hur de kan "visa upp sig" sådär. Jag undrar då vad de har att skämmas för? Ärren är ett bevis på att de är starka nog att avstå idag och jag anser att de stolt kan visa upp dem. Alla har vi ärr, både mentala och fysiska, det råkar bara vara så att vissa har fler. De berättar en historia om oss.
Barnsligheter
Ibland blir jag frustrerad över saker och ting. Det tror jag vi alla blir då och då. Det värsta är att jag kan få sådan extrem lust att göra som många andra och bara slänga ut sanningen inför ögonen på hela världen. Si och så har den personen/de personerna sagt/gjort och här är bevisen. Vill du fortfarande vara tillsammans/vän med en sådan människa? Är du så jävla mycket bättre själv? Varför sprider du ut ditten och datten om den/de som du säger är så viktiga/viktig för dig? Tvinga fram ärlighet. Skapa debatt och reaktioner, diskussioner. Drama. Vara en dramakåt fjortis som så många andra omkring mig. Hänga ut alla med namn, bild och hela den historia som jag vet om. Vara ett svin. Avslöja alla hemligheter.
Men jag är inte riktigt sån. Jag tror mig ha växt förbi det där barnsliga beteendet. Bekräftelsebehovet. Samtidigt kan inte jag heller lova att jag aldrig går över gränsen. Så länge människor runtomkring fortsätter att pressa gränserna så finns risken att någon tröttnar. Och att säga att en riktig vän inte gör så (något jag själv gärna säger) räcker inte riktigt... Du måste nämligen vara en riktig vän för att förtjäna en riktig vän.
Ställ dig frågan hur du är och vad du förtjänar. Objektivt. Om du är tillräckligt självmedveten och kritisk för att klara av det.